När en europeisk arthouse-regissör prisas i Cannes brukar finansiärer komma springande från alla håll, inte sällan från Hollywood, och nästa film blir en svullen och påkostad sak. Franska Celine Sciamma, som hyllades hårt och rättvist 2019 för det sensuella lesbiska kärleksdramat Porträtt av en kvinna i brand, presenterar i stället en liten en kontemplativ, avskalad berättelse på enkom 72 minuter. Inga stora gester eller brinnande teman, bara en enkel och elegant vardagssaga om en liten tjej vars fantasi uppfinner ett fiffigt sätt att närma sig en frånvarande och deprimerad mamma.
Om Lilla mamma ligger rätt långt från filmmakarens senaste verk har den desto större släktskap med Sciammas finstilta drama om vilsen könsidentitet, Tomboy från 2011. Där var det en nyinflyttad flicka som passade på att presentera sig för sina nya kompisar som kille, här är det en tjej som under några dagar gör en tankevidgande bekantskap. I båda fallen utgör skogen en tillflykt där man vara sig själv, hitta sig själv. Naturen som själasörjare.
När mormodern dör rubbas lilla Nellys tillvaro. Dels för att mormor var hennes närmaste bundsförvant, dels för att dödsfallet gör mamma deppig och svåråtkomlig. När Nellys och hennes föräldrar åker till mormors hus på landet för röja i dödsboet ger sig flickan ut på strövtåg och träffar på en jämnårig tjej som ser ut som henne själv, och dessutom har samma namn som hennes mamma. Ganska snart misstänker Nelly att det är just den nya bekantskapen är: hennes mamma. Som barn.
Nelly och Marion spelas med full självklar närvaro av ett par tvillingsystrar som ser anmärkningsvärt bekväma ut framför kameran. Om det gamla talesättet stämmer, som säger att barn och djur är svårast att regissera, kan man lugnt påstå att Sciamma har gjort ett hästjobb. Dessutom har hon utrustat duon med en sinnrik dialog som slingrar sig klurigt kring tidsaxeln.
”Var du önskad?” frågar Marion sin blivande dotter som svarar Ja. Varpå Marion fortsätter:
”Jag förstår det, jag tänker nämligen på dig redan nu.”
Eller som när Marion frågar om Nelly om hon kommer från framtiden, och Nelly svarar:
”Nej, jag kommer från stigen bakom dig.”
Ett fiffigt replikskifte där Nellys svar antingen kan tolkas rent faktiskt – eftersom det ju finns en stig bakom Marion som Nelly just har kommit knallande på – eller som att Nelly, om man ser tiden som en linjär företeelse, går i sin (blivande) mammas fotspår.
Låter det krångligt? Det beror i så fall helt på mina eventuella tillkortakommande. På duken ter sig den här tidsvurpan fullt självklar, precis som en fantasi i ett barnasinne.
Vad som först ter sig som en söt men försumbar bagatell växer i det fördolda till ett finstämt drama om livet, döden och de mänskliga relationer som bygger broar där emellan.