Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Film skapad av 66 000 oljemålningar. Foto: Nonstop

Filmrecension: Loving Vincent

Vacker konsthistoria med deckarinslag om Vincent van Goghs död, gör Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin behagligt yr i mössan.

Den nederländske 1800-talskonstnären Vincent van Gogh var knäpp och skar av sitt eget öra – det är ungefär den infon som hänger kvar i minnet efter gymnasiet. Men animationen Loving Vincent rycker ut konstens namn och skakar liv i mannen, myten och tiden.

Van Gogh fick aldrig njuta av sin egen berömmelse, eftersom den kom långt efter hans död år 1890. Han är kort sagt en passande galjonsfigur för den romantiska bilden av konstnären som en plågad och ångestriden själ – och därför flitigt återkommande på den vita duken. Bara det här året dyker han upp i sex korta eller långa verk, varav detta sannolikt är det mest udda.

”Just det ja, så här kan man också göra”, är den första tanken. Eller kan man verkligen det? Göra animation av oljemålningar. Levande animation, alltså.

Jo, tydligen, men det lär ha varit ett jäkla hästjobb.

Som ofta när en nydanande animation kommer upp på duken följs den av en svans av Guinness rekordbok-artad data som ska få oss att gapa i förundran över hur någon kan orka ge sig in på en sådan kreativ eskapad. Så även här.

Filmmakarna Dorota Kobiela och Hugh Welchman lär ha hållit på med det här projektet i tio år, engagerat flera hundra begåvade konstnärer och tillsammans med dem skapat drygt 66 000 oljemålningar, de flesta baserade på Vincent van Goghs egna motiv.

Okej då, man gapar. Och inser att filmskapande, för vissa, fortfarande är konst. Hjärta. Besatthet.

Det är förresten en underdrift att kalla den animation de har skapat ”levande”. Här vibrerar och pulserar det i varje bildruta, bokstavligt och bildligt talat. Spännande konsthistoria i suggestiv rörelse. Vincent van Gogh skapade psykedelisk konst långt innan uttrycket uppfanns, om man stirrar tillräckligt länge på exempelvis ett verk som Stjärnenatt kan det snurra till lite lätt i skallen. I Loving Vincent rör sig hans organiskt besjälade målningar hela tiden vilket ger en eggande neurotisk ton till hela skapelsen.

Efter ett tag, när man lyckats stänga den där öppna munnen, och vant sig vid det suggestiva uttrycket, träder även filmens berättelse, den om jakten på Vincent, fram ur den böljande paletten.

I korta ord är det här ett slags lågmäld deckarhistoria som ställer frågan: Hur kan man gå från gott humör till självmord på bara sex veckor?

Vincent van Gogh dog endast 37 år gammal. Självmord, säger den officiella historien, men det fanns de som tvivlade. Tog han verkligen sig själv av daga? Var det en fatal olyckshändelse? Rent av ett mord?

Huvudperson är en viss Armand Roulin (mannen i den gula rocken, som tydligen var ett återkommande subjekt i van Goghs tavlor) vars berättarröst (eller egentligen då aktören Douglas Booths) på amerikanskt noir-vis leder oss genom historien, där vi får träffa en hel hög av andra figurer från mästarens tavlor.

För en konstkännare torde det vara rent orgiastiskt att se hur filmmakarna gjuter liv i van Goghs motiv, där man kan se en figur från den ena målningen ta sig in i ett annat van Gogh-landskap, för att dra vidare mot nästa. De intertextuella ögonblicken är minst sagt många.

För en mer beskedligt konstintresserad, likt undertecknad, som har svårt att hålla isär Manet och Monet, fungerar Loving Vincent som en akut verkande uppmaning att ta sig till närmaste virtuella van Gogh-utställning för ytterligare konstspis.

Loving Vincent

Visa

Betyg: 4
Regi: Dorota Kobiela & Hugh Welchman
I rollerna: Douglas Booth, Jerome Flynn, Saoirse Ronan m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet