Nader Khademi och Kristine Kujath Thorp vann helt välförtjänt varsin Amanda (norsk Guldbagge). Foto: Triart

Filmrecension: Bajs, sex och en irriterande tecknad bebis i Ninjababy

Publicerad

Inspiration och bubblande berättarglädje i norsk komedi om en ung serietecknares ågren över att ha en annan människa växande i sin mage.

”Det är inte kärlek, det är sperma”. Rakel har en härlig förmåga att ställa och saker på sin krassa spets.

Hon är en ung serietecknare i Oslo som festar, ligger runt och tar en dag i taget, tills det ögonblick det visar sig att hon är gravid. Den förmodade fadern, den timide aikidotränaren Mos, hänger på till sjukhuset för att stödja vid aborten med där väntar en ännu större överraskning: Rakel är nämligen redan inne i den sjätte månaden, och så länge har hon inte känt Mos. Plötsligt måste hon hitta en annan potentiell pappa.

Yngvild Sve Flikkes film, gjord med Inga Saetres seriebok som förlaga, vann nyligen fyra Amanda (Norges Guldbagge) i de tyngsta kategorierna, vilket är fullt förståeligt. Regi, manus och skådespelare jobbar tillsammans fram en vältrimmad och snett leende komedi med en snillrik dialog.

Som dessutom gör några korta besök i dramaland. Det går en röd navelsträng från den hyllade dramakomedin om surrogatmödraskap Juno (2007) till Ninjababy, men där den amerikanska filmen kan tolkas som varandes lättare prolife-propaganda städar den norska varianten bort frågan om abortens vara eller icke vara genom att Rakel upptäcker sin graviditet först då det inte längre är lagligt att ta bort fostret.

Istället kan vi koncentrera oss på Rakels ågren över att ha en annan människa växandes i magen. Hon är på intet sätt redo att bli mamma och för en inre dialog med fostret, titelns Ninjababy, som plötsligt dyker upp här och där, i en naivistisk tecknad version, och stör Rakels tillvaro. Lite kul är det allt, till en början, men i längden lika irriterande för undertecknad som för Rakel, men som tur är får babyn mindre plats ju längre storyn lider.

Vi ser alltså en knepig men charmig singeltjej som tar självklar plats i det fysiska rummet, som har en gränslös inställning till omgivningen och som gärna talar innan hon tänkt. Hon inte bara pratar om bajs, vi får till och med följa med henne på muggen där hon kämpar med sin förstoppning.

Med andra ord en typ av roll som sedan filmens födelse varit vikt åt unga män men som på senare tid har blivit annekterad av kvinnliga regissörer och deras alter egon. Ett av de bästa senare exemplen kom i svenska Lisa Aschans frispråkigt underhållande Ring mamma, där Sanna Sundqvist briljerade som en minst lika kantig och älskvärd knasboll.

En stor del av Ninjababys framgång kommer nog ur Yngvild Sve Flikkes tydliga omsorg om sina huvudroller. Här finns inga tydliga skurkar eller hjältar. Alla får vara otillräckliga och fumliga. Ja, även de två killar som flankerar Rakels mentala resa, och som är varandras absoluta motsats, så som det brukar i romkom-världen. Förutom nämnde Mos, också den egocentriske häradsbetäckaren Pitt-Jesus, som båda får blomma ut till individer, som inte bara är rundningskoner för den socialt slalomåkande huvudpersonen.

Ninjababy hyser all den inspiration och bubblande berättarglädje som kännetecknar en debut, vi får bara hoppas att den ”svåra andra filmen” blir lika spirituell. Tänkte jag – innan jag läste att detta var just Yngvild Sve Flikkes andra långfilm…

Betyg: 4
Regi: Yngvild Sve Flikke
Manus: Johan Fasting, Yngvild Sve Flikke, Inga Saetre
I rollerna: Kristine Kujath Thorp, Nader Khademi, Arthur Berning m fl
Biopremiär 29 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet