Hela filmvärlden har gjort vågen inför sydkoreanske Bong Joon Hos Parasit sedan filmen norpade åt sig Guldpalmen i Cannes i våras. De flesta som såg den på premiärvisningen var överens om att det var en oerhört stark tävlare men samtidigt – resonerades det – låg det nog Parasit i fatet att den på pappret så mycket liknande 2018-års vinnare, Hirokazu Koreedas Shoplifters. Båda är från Ostasien, dramakomedier och handlar om en fattig familj som tar till udda kriminella grepp för att säkra sin överlevnad.
Det är sant. Samtidigt är det två verk som närmar sig ämnet på helt olika vis, vilket också speglar de två upphovsmännens filmiska kynnen. Där Koreeda alltid håller sig nära marken, det naturalistiska (även om Shoplifters är en ovanligt uppsluppen sak) brukar Bong Joon Ho leverera egenartad science fiction. Dels i Snowpiercer, som var en dystopisk action, tänk Blade runner på ett framrusande tåg, och senast Okja; en samhällskritisk Rädda Willy.
Men här möter vi alltså familjen Kim som bor en halv trappa ner i en trång lägenhet med fönster ut mot den gränd där packade medmänniskor gärna slår en drill. De befinner sig strax ovanför råttorna på samhällsstegen men när den äldste sonen lurar in sig som privatlärare hos den rika familjen Park, som bor i stadens besuttna kvarter, börjar läget ljusna.
Snart har alla familjens medlemmar lyckas nästla sig in i Parks lyxvilla, som chaufför, husa, med mera, och så inleds en brutal och sinnesvidgande maktkamp som inte tar några fångar.
Bong Joon Ho låter precis som i Okja och Snowpiercer en samhällskommenterande ådra pulsera under det barocka, här i form av en klasskamp – som man skulle kunna se som en fantasieggande version av Ken Loachs Sorry we missed you. Båda berättelserna tar avstamp i realismen där en fattig familj lider pin i den hårt materialistiska samtiden, men det är bara den förstnämnda som stannar inom genrens råmärken. Bong Joon Ho och medförfattande Jin Won Han låter istället sin Parasit lyfta upp och in i det smått surrealistiska, och vågar dessutom mixa stämningslägen på ett sätt som man inte trodde var möjligt i en och samma film. Parasit går från slapstick till slakthus, och tillbaka igen, på nolltid – utan att det skorrar det minsta.
Eller nåja… det är i och för sig svårt att få någon rejäl inlevelse i någon av rollfigurerna men det är å andra sidan nog inte meningen. Det här är klasskamp serverad som en råbiff. En stiliserad sådan, för precis som många andra landsmän (inte minst Chan-wook Park) skildrar Bong Joon Ho sitt gruvliga våld i noggrant genomtänkta, estetiskt eggande bilder.
I korthet en kompromisslös satir för en polariserad samtid, där klyftorna mellan samhällsdelarna växer och den mentala kylan hämmar empatin – som också ställer frågan om vilka det är som egentligen är parasiter på samhällskroppen?
Kanske var förväntningarna för höga (läs: astronomiska!) för den som likt undertecknad såg filmen ett halvår efter vinsten i Cannes, men Parasit ter sig inte riktigt som den helt obefläckade triumf som det har rapporterats om, men likväl är den gravt sevärd, egenartad och oavbrutet underhållande. Vilket ju är mer än gott nog.