Edvin Kempe och Naomi Carter blir ihop i Parning. Foto: Triart

Filmrecension: 90-talisternas kärleksliv på nätet i Parning

Publicerad

Vår tids längtan efter autenticitet har fört oss hit, till den skenbara verkligheten. Fredrik Sahlin charmas av de medievana 90-talisterna i Lina Maria Mannheimers Parning men undrar hur nära vi egentligen kommer dem.

I långfilmsdebuten Ceremonin besökte Lina Maria Mannheimer en BDSM-klubb där en 83-årig dam levde ut sina läderklädda lustar. En kuriositet men inte mycket mer. Den här gången undersöker hon, med ett som det verkar genuint intresse, något mer allmängiltigt: Kärleksrelationer, framförallt de som spirar på sociala medier.
De tekniska och sociala omständigheterna är i och för sig helt annorlunda för de nya generationerna men annars är det mesta sig lik: Det är knepigt det där med förhållanden.

Efter grundlig research med djupintervjuer med ungefär 40 stycken 90-talister beslöt sig filmmakaren för att följa två av dem, Naomi Carter och Edvin Kempe, och det är lätt att förstå varför. De är charmiga och välformulerade och uppenbart orädda att vika ut sina jag på filmduk (men man får ändå hoppas att de vet vad de ställt upp på), och genom en slump hamnar de två – som inte kände varandra innan inspelningen rullade igång – dessutom i ett av- och på-förhållande som utgör filmens stomme.

Inledningsvis ter det sig dock Parning som ett dejting-program på TV4 (eller okej, SVT gör också sånt nuförtiden), med omaka möten, varvade med monologer i biktbås, in i kameran.
De två unga människorna är där i början också rätt irriterande, verkar egocentriska och har en tjötig ovana att klämma in engelska uttryck i alla meningar: Jag är så jävla mycket bättre än ”good enough!”. Jag har en fobi för att bli ”rejected”.

Men det artar sig, och man vänjer sig vid svengelskan. Vi får komma närmare, om än inte tätt inpå, i alla fall inte Naomi som visserligen pratar öppenhjärtigt om sex och pojkvänner men som inte riktigt får kliva fram som individ, i alla fall inte jämfört med Edvin, som har ett jobbigare förflutet med mobbning och känslor av utanförskap. Han verkar också ha tänkt mer på tillvaron, även den utanför kärleksrelationerna.

Men vad vet vi, egentligen? Genom bara sin närvaro ändrar kameran omständigheterna, premisserna. Man kan vara aldrig så bekväm med att bli filmad, likväl är linsen där, och påverkar skeendet. Även om den, som här, kontrolleras av objekten själva. Allt material på duken är nämligen plåtat av duon själv, via mobil, dator och kamera – sedan mixat med Skype-intervjuer utförda av Mannheimer.

Här finns med andra ord en jäkla massa raster mellan oss och duon. Vi har dessutom att göra med två människor som är vana vid att videosnutta och exponera sin vardag, på Fejan, Twitter och alla de andra medierna – då har vi alltså redan där ett lager av socialt smink. Ego-positionering är ju en del av webbverkligheten.

Om man sedan lägger till det faktum att Mannheimer och kompani sannolikt suttit på ett digitalt berg av råmaterial som de först har rensat ordentligt, och sedan kapat ner till en sammanhängande historia av kort långfilmslängd, kan man med fog anta att resultatet befinner sig rätt långt från ”sanningen” om Naomi och Edvin.

Kvar finns då en historia som nästan är fiktiv, men ändå inte, som befinner sig ett slags limbotillstånd inklämt mellan verklighet, webb och fiktion. Vår tids längtan efter autenticitet har fört oss hit, till den skenbara verkligheten.

Nå, charmigt och underhållande är det i alla fall. Mycket tack vare de två huvudpersonerna som gör skäl för sina 90 minuter av ”fame” men kanske lika mycket till följd av ett smart, underfundigt och uppfinningsrikt grafik- och redigeringsarbete som håller liv i historien och skapar teknisk igenkänning även för en åldrad Facebook-flykting som undertecknad.

Parning

Visa

Betyg: 3
Regi: Lina Maria Mannheimer

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet