Den legendariske film- och teatermakaren Rainer Werner Fassbinder var en av de främsta inom den så kallade Nya tyska filmen (kusin till den något äldre Franska nya vågen) som var den mest progressiva i 1970-talets filmeuropa. Han är kanske mest känd för sin episka serie ”Berlin Alexanderpaltz” men ”Petra von Kants bittra tårar” ligger inte långt därefter när det gäller cineastisk ryktbarhet.
Från början en pjäs, som i det närmaste blev ett kammardrama på duken, där titelpersonens hem var skådeplatsen för en komplicerad väv av knepiga relationer, sex och otaliga känsloutbrott. En intellektuell sängkammarfars, om man så vill, där fokus ligger på modeskaparen med titelnamnet och hennes relation till mamma, barn, älskarinna och assistent. Möjligen ett självbiografiskt drama där Fassbinder satte en kvinna i rollen som sig själv.
Nu dristar sig alltså den franska favoriten François Ozon till att utföra en filmisk könskorrigering som så att säga placerar Fassbinder i centrum för sitt eget verk. Smått genialt, faktiskt. Här handlar det nämligen inte om en modemakare utan om en framgångsrik regissör i 70-talets Köln, visserligen vid namn Peter von Kant men både utseende och omständigheter pekar tveklöst ut huvudpersonen som en Fassbinder-replik.
Ozons film ligger helt nära originalet, förutom då att kärlekstriangeln utgörs av tre män: Peter själv, den hunsade assistenten och den unge bildsköne Amir, som när han dyker upp i lägenheten får Peters haka att falla lika hårt ner i golvet som på en tecknad Tex Avery-hund vid åsynen av ett smaskigt ben.
Peter von Kant är en egocentrisk missbrukare, en ”kulturman” van att få som han vill, som inte ser vilka han trampar på när han stånkar sig fram i branschen och livet. Och på samma gång ömklig och möjligen – på en bra dag – ömkansvärd. Men det är inte han som är det emotionella fixpunkten här. Det är i stället assistenten, och ibland älskaren, Karl. Vår representant på duken. Ett vandrande sår. Ständigt i skuggan, ständigt redo att betjäna, alltid med ett disciplinerat minspel, men med smärtsamt uttrycksfulla ögon. Ytterligt välspelad av Stefan Crepon, som får fram ett universum av motstridiga känslor – utan att yttra ett ord under hela filmen.
Det är upplyftande att se en remake som inte är gjord av ekonomiska skäl, där inspirationen stammar ur kreativitet inte girighet. Samtidigt är det så klart ett galet vågspel. Det tyska Fassbinder-sällskapet lär ha dragit sina vapen när det kom ut att franske Francois skulle ta sig an deras König men de kan hölstra dem igen. Ozon är lagom vördnadsfull inför materialet men är samtidigt inte buskablyg, tar ut svängarna, både med estetiken och rollfigurerna. Okej, han når inte samma dramatiska täthet som förlagan men har ändå skapat ett lyckat stycke fanfiction.
Den tyska skådespelareikonen Hanna Schygulla, som spelade älskarinnan i originalet, dyker upp i rollen som regissörens mamma. Vilket väl även det kan ses som ett slags betryggande kvalitetsmärke.