Kay (Emily Mortimer) ser mamma Edna (Robyn Nevin) gå in i dimman. Foto: Lucky dogs

Filmrecension: Relic – Alzheimer i skräckfilmskostym

Uppdaterad
Publicerad

En imponerande debut av australiska Natalie Erika James som inleder sin långfilmskarriär med en egenartad skräckfilm som låter inre skeenden materialisera sig som hotande monster. Fredrik Sahlin ser ett släktskap med The Babadook-regissören Jennifer Kent.

Ännu ett hemsökt hus, skulle man kunna sucka, med all rätt. Men ändå inte. För även om spelplatsen är nedsliten av decenniers kamp mellan människa och demon hittar Relic nya mörka vrår att borra in sig i.

Det nämnda huset ligger på landet och har en gång hyst en hel familj men nu bor bara den dementa gamla damen Edna kvar. När hennes dotter Kay och dotterdottern Sam kommer på besök är Edna försvunnen, och när hon väl dyker upp är hon sårig och smutsig – och av alla konstiga ljud i det gamla huset att döma, verkar det som om att hon inte kom hem ensam.

Det är en imponerande debut av australiska Natalie Erika James som precis som landsmaninnan Jennifer Kent (The Babadook) inleder sin långfilmskarriär med en egenartad skräckfilm som låter inre skeenden materialisera sig som hotande monster.

Okej, det är i sig inget nytt, det mesta av all bra skräck gör just det, men här är det inte fråga om ett alarmerande psykbryt som får fysisk kropp utan något så alldagligt som en demenssjukdom, vilket gör det hela smärtsamt påträngande, i alla fall om man likt undertecknad har en nära anhörig som är på väg in i den dödliga dimman.

Natalie Erika James film jobbar i subgenren som kallas ”arthouse-horror”, alltså en mer nedtonad, psykisk skräck, som har en högtidsstund just nu (The Babadook, Hereditary m fl). Här alltså i en form av en allegorisk skräck om Alzheimer där sjukdomen åskådliggörs medelst svartmögel som växer på människa och hus – det är över huvud tageten mycket köttig skapelse, vars hela väsen andas organism: förtexterna som liksom knarrar fram, kamerans pulserande in- och uttoningar, det expressionistiska ljudbandet, den knotiga snåriga naturen och framförallt då den stora trävillan, vars innanmäte med alla vindlande gångar och belamrade rum, ter sig mycket större och komplext än dess malätna yttre. Lämna logik och fysiska lagar därhän, det här är en bokstavligt talat sinnesvidgande tripp.

Redan den gamle psykonauten Carl Jungs drömanalys slog fast att huset stod som symbol för jaget, och även om drömtydning idag kommer med flumstämpel i pannan är det fortfarande en populär trop inom skräckfilmen – och här är det själva berättelsens fundament. Natalie Erika James och kompani väver samman metaforiska skeenden, drömmar och (det som vi uppfattar som) filmisk verklighet med en sinnrik sömlöshet som sätter hjärna och själ i eggande arbete.

Natalie Erika James manus är inspirerat av hennes egna erfarenheter och kanske är det därför den geggiga slutscenen på något paradoxalt sätt känns så finstämd; som en akt av acceptans och kärlek till en förälder med en dödlig sjukdom. Hur ofta kan man säga det om en skräckfilms upplösning?

Betyg: 4
Regi: Natalie Erika James
Manus: Natalie Erika James, Christian White
I rollerna: Emily Mortimer, Robyn Nevin, Bella Heatcote m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet