Sprakande pappa-son-konflikt i senaste Marvelfilmen. Foto: Disney

Filmrecension: Shang-Chi and the legend of the ten rings

Uppdaterad
Publicerad

”Den hårde Shang-Chi från min barndoms seriealbum har här tvingats in i något som man hade fnyst åt när det begav sig: Familjefilm.” Fredrik Sahlin ser ett mallat äventyr med omåttligt många koreograferade fajter som framkallar actiontrötthet efter redan en timme, men den torra humorn och det fantasifulla bildarbetet håller intresset uppe.

Jo, snyggt är det allt. En stor del av mångmiljardbudgeten lär ha lagts på fiffiga digitala manövrar som ger sagolika scenerier och ett imponerande menageri med maffiga drakar och barnsligt gulliga Pokemondjur, men vi måste också genomlida omåttligt många koreograferade fajtingscener där människor pucklar på varandra i vild frenesi utan att någon fäller en enda droppe blod.
Den hårde Shang-Chi från min barndoms seriealbum har här alltså, som merparten av Marvel-kollegorna, tvingats in i något som man hade fnyst åt när det begav sig: Familjefilm.

Men okej, har man satsat hela pengabingen på att skapa en enskild produkt så måste ju så många som möjligt kunna köpa den.
Vilket också förklarar varför det enbart talas kinesiska i anslaget, alltså det för filmen viktiga förspelet som ska väcka åskådaren lust. Jo visst, starten utspelar sig i Kina så det är ju rimligt att mandarinen flödar men fram till för bara några år sedan hade skådespelarna tvingats prata engelska med fejkad kinesisk brytning; detta för att inte skrämma bort den stora amerikanska publiken som är erkänt allergisk mot undertexter.

Men det var då, kineserna är numera som bekant på frammarsch, både som medproducenter och tilltänkta konsumenter, och då är kinesiskan ett måste. Eller nåja, efter en stund tar engelskan över ljudspåret men inte helt och hållet. Det är en bra bild av den balansgång som de stora multinationella företagen hela tiden måste gå: blidka Kina, men samtidigt se till att gemene västerlänning är med på tåget.

Här kliver alltså kung-fu-hjälten Shang-Chi fram ur skuggorna i en film som till viss del utspelar sig ett mytiskt landskap som hjältens mamma stammar ifrån och fadern nu hotar att förgöra.
Jo, det är den där förbenade farsan som krånglar igen. Premisserna är kalkerade på många tidigare blockbusters där en strulputte tvingas axla sitt ansvar i ett fadersuppror i Luke Skywalker vs Darth Vader-skolan.

Men här finns ändå några goda nyanser att klänga sig fast vid. Detta till viss del tack vare att den megalomana pappan spelas av Tony Leung (In the mood for love), mannen med Asiens mest plastiska anlete som alltid utstrålar komplext motstridiga känslor, men också en fotografisk fantasirikedom och bitvis upplyftande torr humor (bäst är komikern/rapparen Awkwafina som agerar sidekick här) som nästan kan konkurrera med den actiontrötthet som slår till redan efter en av de dryga två timmarna.

Den som orkar lida sig igenom även de långa eftertexterna får en bonus i form av två extrascener som lovar/hotar med att Shang Chi snart är tillbaka.
Vilket inte var helt oväntat. Superhjältefranchisen är en evighetsmaskin som lär överleva oss alla.

Betyg: 3
Regi: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Dave Callaham, Andrew Lanham
I rollerna: Simu Liu, Awkwafina, Tony Leung m fl
Biopremiär 1 september

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet