Om man som undertecknad just nu är djupt införsluten i den kompromisslösa skildringen av vilda västern som målas upp i Philippe Meyers grymma episka roman Sonen (läs den!), krävs det viss acklimatisering för att kunna ta till sig bröderna Coens skojfriska samling skrönor från samma mytologiska landskap.
Men vis av erfarenhet vet man att det är värt besväret.
De underfundiga brorsorna bjuder den här gången på två Wild West, uppdelad i sex från varandra fristående kapitel, med olika temperament. Den inledande, där en skönsjungande Lucky Luke-typ med Joker-leende och snabb revolverhand, går i coenskt skruvad Arizona Junior-stil, medan den bästa delen, den om en kvinnas (favoriten Zoe Kazan) öde under en nybyggarkaravan på väg över prärien mot Oregon, faktiskt lyckas väcka några känslor. Episoden där James Franco spelar misslyckad rånare är en fyndig drift med genrens råmärken.
Sista delen, som helt utspelar sig i en diligens, är överraskande trist och teatral.
Novellens form med tillhörande slutknorr passar annars de pillemariska bröderna bra. Infallen är många och detaljrikedomen stor; i scenografi, kostym och dialog – extra plus för de genomgående skitiga tänderna, något som annars de allra flesta fiktionsskapare helt missar/inte orkar lägga tid och pengar på. Genomgående tema är girighet av olika art – som ju alltid leder i fördärv, vilket det brukar i de lättsamt moralistiska syskonens värld.
Förutom nämnda skådespelare trängs här ett helt gäng kända namn som Liam Neeson, Tom Waits och Clancy Brown.
Från början var det tänkt att bli en långfilm, sedan en miniserie men det slutade alltså som en samling kortfilmer med premiär på Netflix. Eller nja, i USA där biografägarna muttrar över att allt fler kända filmskapare går till streamingjättarna bestämdes det i sista sekund att The Ballad of Buster Scruggs och några andra titlar skulle gå en runda på bio först, men här i Sverige reserveras filmen för Netflix kunder.
Nå. Coens kan för all del också leverera mer hårdföra bilder av västern. Som i deras hittills främsta bidrag till filmhistorien (det har ju blivit en hel del): No Country for Old Men från 2007. Där mixades humorn med en nästan uråldrig och osentimental ondska, som till stor del hämtades från Cormack McCharthys litterära förlaga. Även True Grit hade mer prärie under naglarna men det här är mer som ett country & western-potpurri, som bara är till för att underhålla.
Det lyckas man bra med, i alla fall till cirka 66,67 procent.
Premiär på Netflix 16 november.