”Det finns ingen mening eller mönster, världen består av en massa molekyler som studsar mot varandra i ett evig kaos”.

Orden är Rex Walls och utgör en av hans många hembakade sanningar om livet och existensen, som han kärleksfullt lämpar över på sin lilla utfattiga och kringflackande kärnfamilj. Statligt stödd utbildning är av ondo, menar Rex som istället låter sina barn gå i livets skola.

Som så många andra filmer nu, i den stora idétorkans tidevarv, är The glass castle ”based on a true story”. Manusets grundplåt utgörs av den bästsäljande romanen Glasslottet där dramats huvudperson Jeanette Wall låter omvärlden ta del av hennes i grunden sorgliga barndom.

Jeanette (Brie Larson) lyckades till slut ta sig bort från sin dysfunktionella familj, flyttade till New York, och i filmens nutid (sent 80-tal) är hon förlovad med en börsmäklare och använder sin litterära begåvning till att skriva en skvallerspalt.

I tillbakablickar följer vi henne och hennes tre syskon genom en trasig barndom där de i brist på närvarande föräldrar tvingades ta hand om varandra.

I Woody Harrelsons patenterat charmige gestalt framstår Rex i alla fall inledningsvis som en ofarlig drömmare, en själsfrände till Pippis söderhavskung till pappa, men ganska snart framträder en egostörd despot som förvandlade sitt misslyckande i livet, sin oförmåga att hålla ett jobb och sin alkoholism, till en medvetet vald livsstil.

Med ömsom godmodighet, ömsom abstinensskakig järnhand styrde han över sin lilla sekt. Mamma Rose Mary (Naomi Watts) var oftast med på noterna, vurmade för frihet från det repressiva samhället, och ansåg att det var viktigare att förverkliga sig själv än att sätta mat på bordet.

En sådan uppväxt sätter sina spår, och det är utmed dem som det delvis drabbande dramat rör sig. Det sociala och psykologiska arvet tynger på Jeanettes axlar. Hur mycket hon än deklarerar att hon är färdig med sin galna familj dras hon ständigt in i dess nät igen, via minnen eller sporadiska påtvingade möten med föräldrarna.

Jeanettes nya ordnade liv skänker henne inte någon större glädje, det är lika tydligt för oss som för hennes dagars upphov, som gärna påtalar att hon borde jobba mot systemet, istället för med. Mer överraskande är det att den sista akten slätar över en del av den smärta som fram tills dess har materialiserat sig på duken, och istället lallar iväg i konsekvenslös sentimentalitet.

Samtidigt med eftertexterna rullar dokumentära klipp där vi får se hur den verkliga familjen Wall ser/såg ut, och så mycket kan man väl säga att diskrepansen mellan skådespelare och förlagorna är… grav. Bakom de lätt nersminkade men ändå självklart gnistrande stjärnorna döljer sig ett gäng blekfeta, knöliga hillbillies som aldrig skulle få sätta sin fot i det Hollywood som berättar om deras öde.

Ja, det är kutym i branschen, och jo, det är kanske ytlig invändning, men just när det gäller de här gynnarna, som levde i öppen konflikt med etablissemanget och dess tendens att skönmåla verkligheten, ter det sig extra falskt. Man kan utgå från att den nu döde patriarken Rex roterar i sin grav.