Filippo Scotti som Paolo Sorrentinos alter ego i The hand of God. Foto: Netflix

Filmrecension: Fotboll, film och dyrkade bröst i The hand of God

Publicerad

”Ett nostalgiskt verk som pekar på tidigare nostalgiska verk, i ett enda härligt cineastisk kramkalas.” Fredrik Sahlin har sett den italienska regissören Paolo Sorrentinos bullriga skildring av sina tumultartade tonår.

En framstående italiensk filmmakare gör en solstänkt, nostalgisk och krumelur-kul film om sin uppväxt… det är klart man tänker Federico Fellini och hans klassiska Amarcord (eller Giuseppe Tornatores nästan lika omhuldade Cinema Paradiso). Precis som dem är The hand of God en brett anlagd väg ner för minnenas allé. Mest för Paolo Sorrentino själv så klart, men även för den delen av publiken som på 80-talet satt på bio, smaskade Strong och söp in sydländska känsloeruptioner i verk av filmfarbröder som Federico Fellini, Giuseppe Tornatore och Ettore Scola.

The hand of God har samma ton och utförande. Frodig, burlesk och bullrig – som vore filmen gjord i det 1980-tal som den utspelar sig i.

Det är också, precis som när det begav sig, de pilska pojkarna och de knasiga männens historia. Den som vill bedöma filmen utefter nutida normer om jämställdhet och sexism har vidöppet mål, The hand of God snubblar redan i farstun: En redig italiensk uppväxtskildring måste ju innehålla en ynglings fixering vid en äldre (men inte gammal) kvinnas väl tilltagna bröst och här kommer de redan i anslaget, burna av huvudpersonen Fabiettos faster, som också är huvudperson i hans våta drömmar. Det är svårt att veta om Sorrentino menar att driva med de gamla italienska klichéerna eller om han är ett offer för dem. Mycket talar för det sistnämnda.

Annars är det mycket fotboll och film i skallen på både regissör och hans alter ego. Vilket ju inte är en helt galen mix av intressen. Fabiettos, och för den delen hela stadens, lag är Napoli och befolkningen befinner sig i extas för att tidens främsta fotbollsspelare, Diego Maradona, just anslutit till truppen. Han som ju gjorde det hands-mål som gett filmen dess titel.  

Paolo Sorrentino brukar vara vassare än så här. I båda sina Berlusconis-kommentarer (Il divo och Den stora skönheten) och inte minst i favoriten This must be the place (med Sean Penn som avdankad glamrockare) men här målar han upp sina tonår som en burlesk komedi, med tunna tragiska stråk, där ett myller av släktingar, tokiga grannar och färgstarka cigarettsmugglare för Fabio framåt mot sin oundvikliga mognad. En ”bildungsroman” inlindad i kulörta lyktor. Charmig och onekligen underhållande för stunden.

”Du måste ha något att berätta”, säger en annan (halv)känd regissör, Antonio Capuano, som Fabietto möter i en meta-artad scen om filmskapande. ”Utan konflikt blir det bara sex och sex är värdelöst.” fortsätter Capuano, som i en kommentar till den film han medverkar i. För här finns egentligen inte mycket till konflikt. Jo, det händer en massa saker, men konflikten är vag, utgörs väl egentligen bara av det som kallas livets gång.

Således ett nostalgiskt verk som pekar på tidigare nostalgiska verk, i ett enda härligt cineastisk kramkalas.

Betyg: 3
Regi & manus: Paolo Sorrentino
I rollerna: Filippo Scotti, Toni Servillo, Luisa Ranieri m fl
Biopremiär 3 december
Netflixpremiär 15 december

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet