En av många släkttillställningar hos familjen Soprano. Foto: SF

Vag känsla av coverband i prequel till tv-serien Sopranos

Uppdaterad
Publicerad

En dubbelhövdad handling och fjäsk för superfans av den älskade HBO-serien skapar en ojämn ton som drar ned betyget. Men många minnesvärda maffiamord håller kvar intresset, skriver Kristoffer Viita.

Ända sedan en Sopranos-prequel annonserades har hajpen varit svår att värja sig mot. Visst, vi lever i en utmattande tid där varje koncept som någonsin varit lönsamt ska grävas upp igen för en Weekend at Bernies-behandling: alla måste låtsas som att liket lever.

Men det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Kanske för att inte mycket har kunnat mäta sig med originalserien som definierade tv:s guldålder i början på 00-talet. Och det bådade gott att skaparen David Chase är ombord för att skriva manus.

Hela filmen är en tillbakablick till 60-talets New Jersey. Den framtida maffiabossen Tony Soprano är tonåring och spelas med ett charmigt flin av den framlidne James Gandolfinis son. Michael Gandolfini gör ett habilt jobb med en ikonisk rollperson, även om berättelsen aldrig låter den unge Tony nå sin slutgiltiga form som en sociopat, maffiaboss och dedikerad pappa.

Viss kognitiv dissonans uppstår redan från början då filmen splittrar sitt narrativ och lägger fokus på Tonys mentor och farbror Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola). En slätrakad soldat med en ovanan att tappa humöret och mörda folk omkring sig på kreativa sätt.

Det är ”the summer of love” och italienska maffian kontrollerar beskyddarverksamhet, lastbilsrån och nummerlotteri. Samtidigt bubblar en konflikt mellan de pastaälskande råskinnen och svarta gatugäng, något som kulminerar samtidigt som de stora rasupploppen 1967. Våldsamma scener fångade med imponerade scenerier som får tidsperioden att kännas autentisk.

Dickies kriminella liv kontrasteras mot Tonys pojkstreck. Han blir avstängd från skolan efter att ha organiserat nummerlotteri, stjäl en glassbil och slår en arrogant kompis på käften. En scen där Tony Sopranos ”Vad fan sa du till mig?”-fejs återkommer från bortom graven. Det funkar inte lika bra när det gamla gardet från Sopranos återkommer, där yngre skådespelare gestaltar ikoniska karaktärer som Farbror Junior, Paulie och Silvio. Stundtals med onödigt pajig slapstick eller överspelade manér som ger en känsla av coverband.

Roligare är RayLiotta som skabröse ”Hollywood Dick” Moltisanti, pappa till Dickie. Patriarken som kommer tillbaka från Italien med en ny ung fru Giuseppina (Michela De Rossi) som ska ”föda min andra uppsättning barn”, som han själv formulerar det. Men saker och ting blir komplicerade när den oberäknelige bossen knuffar henne ned för trapporna, och hon börjar flörta med hans son.

Oförmågan att säga nej till kvinnor verkar ha gått i arv från Dickie till Tony, liksom problemen att behålla humöret. Frågan är hur? Dickie och Tony umgås förhållandevis sällan utöver obligatoriska släkttillställningar.

I originalserien gick maffiabossen Tony Soprano i psykoanalys. Av tidstypiska skäl går inte det att återskapa, men för en film som påstår sig besvara frågan ”Vem skapade Tony Soprano?” borde publiken i alla fall erbjudits ett centralt trauma.

Betyg: 3
Regi: Alan Taylor
Manus: David Chase, Lawrence Konner
I rollerna: Michael Gandolfino, Alessandro Nivola, Leslie Odom Jr m fl
Biopremiär 15 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet