Världens mest exklusiva restaurang hittar man på en avlägsen, karg ö som man bara kan nå genom krogens egen färja. Hit bjuds bara snuskigt rika höjdare och andra celebriteter.
Den här gången: Några unga börslejon, en känd matkritiker, ett äldre miljonärspar och några få till, däribland gourmeten Tyler (Nicholas Hoult) och hans tillfälliga dejt Margot (Anya Taylor-Joy). Den senare är vår representant på duken, det är genom hennes skeptiska ögon vi ser de elaborerade rätterna som serveras, på de andra gästerna som så tydligt är uppfyllda av sin egenupplevda förträfflighet.
Ställets köksmästare, Chef Slowik, är en militäriskt stram matmästare, vankelmodig och djävulsk på samma gång (lystet framspelad av Ralph Fiennes). Denne avlägsne släkting till Seinfelds ”Soup-nazi” började som durkslav på ett hamburgerhak men har genom decennierna kämpat sig upp till en närmast gudalik position i gebitet.
I åratal har han försökt mätta de omättbara men har till slut insett att det är omöjligt, och nu – när vi får vara med – har han planerat den ultimata menyn.
Med regissör och manusförfattare från ”Succession”, ”Shameless” och late night-satirens domäner kan man vänta sig en film med attityd och samtidsegg, och så blir det.
Det här är en skruvad frontalattack på snobbism, ett långfinger nedstucket i svalget på världens alla foodies, alltså dessa superrika typer som drar jorden runt och betalar löjliga summor för att äta mikroskopiska portioner av skummade alger. Samtidigt en känga mot finsmakarrestauranger som envisas med att behänga varje ingrediens med en stamtavla och krystad backstory, och i förlängning även mot alla som enligt Slowik ”tar i stället för att ge”.
”The menu” är mer en svartsynt lustifikation än ett drama som kräver dina känslors uppmärksamhet. Konstruktionen lyser bitvis igenom och här finns inga dolda ingredienser som kan blomma ut i en spännande eftersmak, men likväl är det tillfredsställande att se på när Slowiks filékniv trancherar den härskande elitens fåfänga.
Oops, nu drogs jag nästan med i köksmästarens revolution, men så är det också ett medryckande stycke underhållning som sällar sig till de senare årens alla filmer och serier (från ”The bear” till ”Boling point”) som på olika sätt bearbetar vår komplexa relation till det där som en gång i tiden bara var vår föda. Till det som – hur fina i kanten vi än är – i slutändan bokstavligen omvandlas till skit.