Daniel Day-Lewis är mer än en skådespelare. Klyschorna ställer sig på kö när jag ska försöka definiera den brittiske aktörens styrka. Han ÄR sina roller. Har total NÄRVARO och TONTRÄFF. Det är sant men han är något mer, något bortom ord. Det strålar egenart från honom. En naturkraft.
Ett mörkt moln i byxor, för att travestera poeten Majakovskij.
Oj, nu blev det pretentiöst. Jo, men det är kongenialt. DDL är pretentiös. Bitvis irriterande så. Sannolikt riktigt knepig att jobba med. När han spelade huvudrollen i Den sista mohikanen karvade han ut sin egen kanot ur en stock och lärde sig bemästra ett flintlåsgevär som han bar med sig överallt, även privat.
Sägs det.
Det florerar en massa rykten och trivia om DDL, vilket det ofta gör om en excentrisk människa som går sin egen väg, ofta i riktning mot närmaste skuggiga vrå.
En annan djupt begåvad filmpersonlighet, Paul Thomas Anderson, skapade en av mina absoluta favoritfilmer, den tre timmar långa panoreringen över mänskliga relationer kallad Magnolia. Det var han som i Punch Drunk Love lockade fram skådespelaren ur Adam Sandlers annars nollställda yta, och det var ju samme regissör som vägledde Daniel Day-Lewis i det magnifikt oljesvarta eposet There Will Be Blood.
Nu är paret på g igen. Den här gången låter Daniel Day-Lewis sig sugas in helt och hållet i rollkaraktären Reynolds Woodcock, en hyllad modeskapare placerad mitt i 1950-talets brittiska societet. Han är en perfektionist med grava moderskomplex som levererar klänningar till hela hovet, en konservativ konstnär som tycker att ”den person som kom på ordet chic borde pryglas offentligt”.
Woodcock betar av unga kvinnor på löpande band och när han har tröttnat på dem ser hans luttrade syster och kompanjon Cyril till att de ger sig av. När Woodcock träffar servitrisen Alma rubbas dock hans mentala och amorösa cirklar.
Vid en första anblick ser det ut som en klassisk mästare och musa-relation men det finstilta och komplexa manuset lurar oss sakta in i ett oerhört intrikat romantiskt och psykologiskt maktspel som får Scener ur ett äktenskap att framstå som ett barnkammarrim.
Okej, nu tog jag i lite, men det är onekligen ett imponerande och eggande stycke drama som den enligt uppgift nästan likartat perfektionistiske Paul Thomas Anderson har knåpat ihop. Han är som vanligt minutiös ner i minsta psykiska och fysiska detalj (vi ser till och med små ärr efter synålar på DDLs tumme), och den tongivande trojkan, förutom DDL även Vicky Krieps (Alma) och Lesley Manville (Cyril), bjuder upp till en härligt nervig och nyanserad dans med ständigt skiftande styrkeförhållanden.
Även om insatserna egentligen är rätt låga, det handlar ju ”bara” om några knöliga människors relation till omvärlden och varandra, skapar den hypereleganta produktionen (musiken, fotot, klänningarna) och den eggande leveransen en känsla av att tagit del av en stor cineastisk happening.
I juni förra året meddelade Daniel Day-Lewis att huvudrollen i The Phantom Thread skulle bli hans sista. Han är inte en man som söker medial uppmärksamhet, och han behöver sannolikt inte mer pengar, så man får anta att det ligger allvar bakom hotet.
Men så kan han ju också falla tillbaka på sina andra begåvningar, han är tydligen både habil skomakare och snickare. Han är som sagt mer än en skådespelare. Han är Daniel Day Lewis – och får det här redan från början storartade dramat att bli ännu mäktigare.
The Phantom Thread har sex Oscarnomineringar. Det vore en smärre sensation om DDL inte fick en för bästa manliga huvudroll.