Såg ni Master of none? En smart, insiktsfull och vältajmad tv-serie om en man med indiskt ursprung som försöker navigera sig fram i det amerikanska samhället, studsandes mellan förväntningar och fördomar, från såväl det gamla som det nya landet. Skaparna hette Alan Yang och Aziz Ansari, den senare spelade huvudrollen, men när den förstnämnde nu gör långfilm på liknande emigrationstema har han lämnat Ansari – och humorn – bakom sig.
Det börjar i 40-talets Taiwan, ockuperat av Republiken Kina. Lille Pin-Juis pappa är död, mamman som letar jobb på annan ort har lämnat sonen hos mormor på landsbygden. Där lär han sig snabbt att:
”Sluta gråta! Det hjälper ingenting. Låt ingen se dig gråta”.
Det är ett hårt men i grunden nog välmenat råd från mormor, tänkt att ge kraft, men det kommer att prägla hela hans psykiska liv. Pin-Jui är vid det där första ögonblicket extra skärrad eftersom de kinesiska soldaterna just har sökt igenom mormoderns hus i jakt på motståndsmän, och bryskt påmint henne om att hon ska prata mandarin, inte taiwanesiska. Det är andra tider nu.
Det där med de olika språken återkommer i filmen, som markör för makt och social ställning; en nyans som de flesta av oss inte skulle kunna uppfatta, om det inte vore för att producenterna/distributörerna lagt möda vid att guida oss genom att sätta en parentes kring den textrad som översätter taiwanesiskan. En enkel men avgörande insats som förgyller, och fördjupar klassperspektivet i berättelsen.
Pin-Jui växer upp, bor nu med sin mamma, sliter vid hennes sida med det själsdödande fabriksjobbet. Hon sedan länge och för evigt men för Pin-Jui är det bara ett sätt att dra in pengar, ett steg på vägen mot det hägrande USA.
Det är där han befinner sig i filmisk nutid, som grånad lätt depressiv man som undrar vart livet tog vägen.
Den hollywoodska renässansmannen Alan Yang har regisserat, skrivit och framförallt producerat film och serier i två decennier (bland annat Parks and recreation) men nu tyckte han att det var dags att ta tag i det där projektet som legat på is ett tag, det som han kallat the Family movie som ska berätta om pappans resa. Men det är inte den helt sanna historien, har Alan Yang sagt i en intervju, snarare hans fantasi om faderns fantasi om Amerika.
Att göra en episk familjehistoria på ynka en och en halv timme är av förståeliga skäl vanskligt. Till och med omöjligt. Det är på tok för kort tid att ge rättvisa åt tidens gång, åt alla de inblandade, och de är rätt många: Den första stora kärleken som aldrig fick blomstra, frun som han motvilligt gifte sig med, sonen som bisarrt nog bara glimtar förbi i cirka en sekund, och dottern – jo dottern får en del tid. Det är mot henne som Pin-Jui stöter och blöter sin dåtid och nutid. Hon är lika deppig som han.
Möten mellan dem är märkligt stelbenta. Nog för att huvudpersonen är en man med en gråstens utstrålning men även hans dotter är stöpt i samma form. Det är ju i och för sig kongenialt, melankolin går i arv, men det gör också att scenerna dem emellan blir lika levande som en pedantiskt krattad grusgång.
Men det finns också levande och tänkvärda stråk i berättelsen. Mest engagerande är den så länge vi befinner oss i hemlandet, där klassperspektivet och den politiska undertonen bildar spännande fond, och där fotot är fint patinerat jämfört med nutidsscenernas höga upplösning.
Bäst av allt (jämte ovan nämnda textning) är den banala men sanna tanken att en människa rymmer många olika existenser. Barndomens jag, ungdomens, det vuxna livets, pensionären, den en gång brinnande, den nu svalnade. Hen som älskat och älskats. Allt på en gång, skapar det vår personlighet.
Det är en självklarhet men sällan skildrat och väl poängterat som här. Alan Yang kunde dock ha placerat det hela i ett lite mer lockande paket, och med kanske i alla fall en gnutta humor.
Tigertail har premiär på Netflix den 10 april.