Det är natt när två män går genom gräset, närmar sig en strand där den ene slår ihjäl den andre med en skiftnyckel, han bultar på tills kroppen är livlös samtidigt som ett ödsligt piano plinkar i moll. Mördaren häller bensin på offret, tänder på och när flammorna tar sig vidgas ljudbilden med ödesmättade stråkar.
Inte spänning, inte exaltation, bara tragedi. Stämningen är satt och ligger kvar resten av filmen.
Aldrig har ett mord skildrats så fundamental melankolisk.
Men så har vi också att göra med den stillsamme japanen Hirokazu Kore-eda.
Systrarna, Efter stormen, och inte minst Sådan fader, sådan son: De som kan sin Hirokazu Kore-eda vet att den japanske filmskaparen gärna uppehåller sig vid hur vi beter oss inom familjen. Här har han velat göra något annat, en pendang till den amerikanska rättegångsfilmen – men lik förbannat är han där och rotar igen. Bland de där familjebanden, vittnar om deras bräcklighet och samtidiga styrka i hur de formar våra liv.
Tredje mordet handlar i första hand om en försvarsadvokat som får den otacksamma uppgiften att försvara en klient som redan erkänt sig skyldig, men på ett känslomässigt plan går den röda tråden mellan fäder och döttrar. Huvudpersonen, den eventuella mördaren och offret har alla döttrar som de på olika sätt har svikit, och åtminstone två av dem känner en växande ånger.
När Shigemori kopplas in på fallet har den åtalade Misumi hunnit ge en massa motsägelsefulla uppgifter om vad som egentligen hände den där natten. Jo, han slog ihjäl mannen men motiven skiftar. På grund av att Misumi fått kicken, för att råna honom, för att offrets fru betalat honom för det…
Via Shigemoris undersökningar följer vi en historia som hela tiden skiftar skepnad, vilket gör att det ligger nära till hands att referera till landsmannen Akira Kurosawas Rashomon från 1950, där vi fick en mordhistoria ur fyra olika perspektiv. Jo, även här handlar det i allra högsta grad om sanningens relativitet, men vi behöver inte gå tillbaka i tiden för att hitta tillräcklig relevans – problemet med alternativa fakta och medvetna övergrepp på sanningsbegreppet finns ju i en filterbubbla nära dig.
En aktuell sak detta, med andra ord, som understryker vår tendens att tro på den sanning som passar oss bäst.
Hirokazu Kore-eda har i intervjuer sagt att han också vill berätta om det godtyckliga och mentalt korrumperade japanska rättssystemet, där prestige och pragmatism går före sant sanningssökande (vilket ju inte är en strikt japansk åkomma). Men det hade han inte behövt säga, alls, det framgår nämligen med all önskvärd (över)tydlighet, i allt från förklarande repliker till den pockande drönarbilden där huvudpersonen står och velar i en korsning. Det är svårt att förstå varför den vanligtvis så subtile Kore-Eda plötsligt bestämmer sig för att måla med lovikkavantar på, men kanske har det att göra med att han den här gången också vill erbjuda mer än ”bara” emotionell substans.
Som är tur låter Kore-Eda den här magisterstilen ledsagas av en skönt undanglidande intrig som ideligen byter spår och tankeriktning, och på så sätt ändå tvingar oss att sitta alerta i biostolen. Något som bara det kräver sin biopublik.
Vi talar ju ändå om dryga två timmar långsamt molande melankoli.