”Vinterviken vilar tungt på Mustapha Aarabs och Elsa Öhrns tunna axlar.” Foto: Netflix

Filmrecension: Betong möter gräddhyllan i halvlyckad uppdatering av tonårsdramat Vinterviken

Uppdaterad
Publicerad

25 år efter det att tv-räven Harald Hamrell filmatiserade Mats Wahls hyllade ungdomsroman Vinterviken dammas den klassöverskridande kärlekshistorien av igen. Sofia Olsson har sett en sympatisk men ryckig film.

Kärlekshistorien mellan rik flicka och fattig pojke har kramat sönder många tonårshjärtan sen Mats Wahl skrev om John-John och Elisabeth för snart 30 år sen. De bor båda i förorter till Stockholm, den ene i betongen och den andre på gräddhylla. Geografiskt är det bara några hundra meter av Mälarens vatten som skiljer dem åt, men socialt och ekonomiskt är det en hel värld

John-John bor med sin morsa i ett loftgångshus, med bästa vännen och småtjuven Sluggo som närmaste granne. Elisabeth skrider runt med sin pappa och lillasyster i en arkitektritad lyxvilla med infinitypool. Deras vägar möts först av en slump, för att sedan tvinnas samman av skolan, ensamheten och passionen. 

I Vinterviken 2.0 har man framför allt bemödat sig om att uppdatera bilden av den fattiga förorten. Våldet finns runt hörnet, visst, men också glada kompisgäng, skådespelardrömmar och föräldrar som bryr sig. I rikemansvillan är det desto dystrare. Elisabeths mamma har nyligen dött och pappa jobbar jämt. Alla kompisar är hjärndöda och när Elisabeth börjar teaterlinjen är de självgoda kulturbarnen lika hopplösa. Det är snarast en parodisk bild av såväl ekonomisk som kulturell överklass. Överdriven, men ganska underhållande. 

Berättelsens själva idé, kärleken mellan den fattige pojken och rikemansdottern, vilar tungt på Mustapha Aarabs och Elsa Öhrns tunna axlar. Två unga skådespelare som till en början gör sina roller som platta klichéer och vars kärlek är vansinnigt oengagerande. Men så händer något, i samma takt som de fördjupar sina roller och bryter mot föreställningarna, jobbar de faktiskt upp en hyfsad glöd. 

Mustapha Aarabs John-John har alla känslor på utsidan, och Öhrns rika Elisabeth mjuknar allt eftersom och på oväntade sätt. Det är roligt att se sångerskan Loreen spela morsa, hennes halvfarlige pojkvän spelas av en alltid lysande Albin Grenholm och Magnus Krepper gör en oklanderlig, olycklig överklasspappa. Allra bäst har man lyckats med att hitta en ny Sluggo i form av underbare Jonay Pineda Skallak. Alla dessa brokiga typer kämpar mot sina trånga roller, med blandad framgång.

Vinterviken är en sympatisk film som inte vill peka finger, men jag saknar den dubbelmoral som originalet pekade på, då rika pappan passade på att utföra ett försäkringsbedrägeri i samband med ett inbrott. Väl mycket tid läggs på kärleksmys och berättelsen saggar i mitten för att till slut dundra på i så mycket handling att det är svårt att hänga med känslomässigt. En ryckighet som gör att Vinterviken bara nästan lyckas knipa tag i mitt tonårshjärta.

Betyg: 3
Regi: Alexis Malmström
Manus: Dunja Vujovic
I rollerna: Mustapha Aarabs, Elsa Öhrns, Loreen m fl
Premiär på Netflix 8 september

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet