Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Recension av Yung Lean: In my head

Filmrecension: Gripande skildring av ung destruktivitet i Yung Lean: In my head

Uppdaterad
Publicerad

”En utmärkt dokumentär som inte räds att gå till botten med alla trauman”. Kristoffer Viita gillar filmen om det svenska hiphop-fenomenet Yung Lean.

Yung Lean är en nationalskatt och måste skyddas till varje pris. Efter denna utmärkta dokumentär om Jonatan Leandoer Håstad borde detta vara högsta prio.

Rapparen från Stockholm skapade tillsammans med sitt gäng av Sad Boys ett nytt sound och en estetik helt frånkopplad från någon svensk musiktradition.

”Jag kommer från Stockholm och jag tror inte att det påverkar hur min musik låter alls, förutom att den låter mer sorgsen, Stockholm är en sorgsen stad”. Det säger Leandoer i sin första intervju efter att plötsligt ha blivit ett viralt fenomen, fortfarande tonåring.
Citatet illustrerar vilken roll internet spelat, mer än geografisk hemvist, för generation Z:s artister.

Henrik Burmans dokumentär In my head följer Leandoers resa från uppväxten i en kulturfamilj i Stockholm till blixtsnabb rockstjärneframgång under tidigt 10-tal, ner i en mörk spiral av droger och depression och sedan tillbaka upp på fötter.

Yung Lean slog igenom innan begreppet ”soundcloudrap” föddes men hans släpiga emorappande utforskade liknande teman av alienation, depression och aggressiv hedonism som definierat de senaste årens amerikanska hiphop. Beatsen kördes i en cementblandare med olika genrer och kryddades med en fetischisering av amerikanska produkter.

De känslomässiga texterna samt bristen på respekt för konventioner blev ett kännetecken hos rappare som XXXTentacion, Juice WRLD och Lil Peep, som alla blev enormt framgångsrika, levde hårt och dog unga.

Samma öde var nära att drabba Yung Lean när han spelade in en skiva i Miami och knarkandet ledde till en psykos, en tripp till psyket och att hans vän och turnémanager, Barron Machat från skivbolaget Hippos in tanks, dog i en bilkrasch.

Dokumentären håller sig objektiv till tragedin som skapade en konflikt mellan Yung Leans band och Machats pappa som ansåg att Leandoer och hans entourage bar skulden för sonens död. Mycket av materialet från de första USA-turnéerna kommer från bandet själva och ger en unik känsla av närvaro när festandet går från extatiskt till destruktivt.

Kulturkrocken när svenskt svårmod remixas med drömmen om amerikansk gränslöshet är till en början förförisk men byts mot en obehaglig fixering. ”Vi måste fixa crystal meth innan vi lämnar södern” säger producenten Gud när turnébussen stannat, och pratar vidare om att han skulle byta sitt liv mot droger.

In my head är motsatsen till de fjäskiga pr-produkter som blivit den allt vanligare formen av musikdokumentär på senare år. Istället för att sopa mörkret under mattan vill Henrik Burman gå till botten med alla trauman.

Lean attraherade en armé av ungdomar som såg hans musik som terapi i en värld utan möjligheter. Några av dem intervjuas i In my head, bland annat några superfans som sparat i ett helt år för att resa från Ryssland till New York för att se honom live.

I en tid när man knappt kan lämna hemmet är det extra rörande att se.

Betyg: 4
Regi & manus: Henrik Burman
Med: Jonatan Leandoer Håstad m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet