En lärarinna och hennes tonåriga, balettdansande dotter konfronteras med nyheten att familjefadern Lu Yanshi, en intellektuell som fängslats under den fas som föregått den kinesiska kulturrevolutionen, har flytt från kommunistpartiets arbetsläger. Nu misstänker den lokala partikadern, helt riktigt, att Yanshi kommer att söka kontakt med hustrun och dottern. Familjen uppmanas att ange honom, samtidigt som en intensiv övervakning inleds.

Efter en initial och effektiv etablering av den känsla av paranoia som måste ha präglat de kinesiska medborgarnas vardag under kulturrevolutionen, utspelar sig så en välkoordinerad, gripande scen där Lu Yanshi och hustrun Feng Wanyu snuvas på en storslagen återförening på en tågstation.

En så lovande inledning i en Zhang Yimou-film var det länge sedan jag såg. Det tidiga intrycket av ”Hemkomsten” är det av en regissör som vill lägga fokus på det enskilda människoödet i skuggan av stora, politiska motiv – en utveckling åtminstone jag välkomnar hos Yimou.

Filmen bygger (liksom Yimous förra verk, ”The Flowers of War”) på en roman av författaren Yan Geling. Yimou har dock valt att utesluta romanens tidiga handling och istället koncentrera sig på dess slutparti, som utspelar sig på 70-talet i slutfasen av Mao Zedongs sista stora politiska kampanj. Då, efter tio år i fångenskap, friges plötsligt Lu Yanshi och återvänder hem bara för att upptäcka att hans hustru drabbats av minnesförlust och inte känner igen honom längre.

Men här tar också ”Hemkomsten” en ny vändning. Istället för att fortsätta på det inledande temat och ge förvecklingarna kring kärlek och skuld en fördjupad politisk dimension, verkar Yimou nu i första hand intresserad av att skildra ett sentimentalt kärleksdrama.

Det är synd. Visst berörs jag, men den politiska inramningen är samtidigt så vagt tecknad att tragiken i familjens öde inte drabbar mig fullt ut mer än vid enstaka tillfällen. Ett sådant är när den plågade Dandan berättar för fadern att det var hon som angav honom när han sökte upp dem några år tidigare, bara för att få veta att han hela tiden vetat om det. Kraften i den scenen överskuggar lätt dramats många, av smäktande pianoklink ackompanjerade, tårdrypande ögonblick mellan Lu Yanshi och Feng Wanyu.

Wanyus trauma-utlösta amnesi kan förstås ses som en metafor för den kollektiva kinesiska förnekelsen av ett fruktansvärt förflutet, men ju mer Yimou riktar in sig på Yanshis kamp för att nå fram till hustrun, desto svagare blir tyvärr den kopplingen.

Slutscenen är ett snyggt koncentrat av budskapet om att ärren alltid finns kvar, oavsett hur mycket vi glömmer eller blundar för historien. Jag önskar bara att resten av ”Hemkomsten” hade bjudit på fler sådana ögonblick.