Jag hade kunnat tänka mig flera bättre sätt att tillbringa en förmiddag än med ”Gone”. Som att titta på ett foto av färg som torkar, lojt rulla igenom min instagram-feed på telefonen eller läsa hela Dagens Nyheter (inklusive insidan).

Men det är inte alltid man får som man vill.

Amanda Seyfried spelar Jill, en mentalt instabil ung tjej som knaprar piller och är allmänt skrajsen efter en kidnappning för ett antal år sedan. En okänd dåre plockade henne från sitt hem och slängde ned henne i ett hål i skogen. Antagligen tänkte han sy en dräkt av hennes hud eller något, men motivet är rätt oklart. Obefintligt faktiskt. Regissören Heitor Dahlia verkar istället tycka att chockbilden när Jill får munnen övertejpad tål att upprapas i oändlighet och räcker som spänningsboost av ”en läskig galning”. 

Hur som helst: Psykot hittades inte, och myndigheterna trodde aldrig på Jill. De tror henne inte ens när nästa sjuka grej händer: hennes syster Molly försvinner spårlöst. Det blir samma visa igen och de realistiskt skildrade poliserna menar att ”vuxna människor har rätt att försvinna” (?).

Jill förstår att hon måste göra jobbet själv, varefter hon ljuger sig fram i ett anonymt Portland och följer spåren som leder rätt ut i skogen där hon själv blev kidnappad. Dit hon åker ut ensam (!) för att hon typ är sur, eller nåt.

Rollpersoner pratar om saker som aldrig följs upp, Seyfried verkar ha fått regi att ”spring mycket, och titta dig stressat omkring – hela tiden” och manuset är en ren kafferastproduktion som får mordfallen i ”CSI: Miami” att framstå som ”Inception”.

Peta dig i naveln, betala räkningar eller deklarera. Ja ni fattar, gör något annat än att kolla på ”Gone” helt enkelt.