Emily Blunt är kvinnan på tåget. Foto: SF

”Kvinnan på tåget” är en effektivt berättad brottshistoria

Publicerad

En bästsäljande och lätt överskattad roman om otrohet och mord blir till en effektivt berättad thriller. Fredrik Sahlin noterar tacksamt att Emily Blunt gör ”Kvinnan på tåget” rättvisa.

”Kvinnan på tåget” är en behagligt svartsynt thriller, dränerad på färg och hopp om människan.

Vi följer egentligen inte en, utan tre kvinnor, och deras öden i relationer som de inte mår bra av, men inte har vett att lämna. I första sätet sitter Rachel, en kvinna som tågpendlar fram och tillbaka till New York för att ge sken av att hon fortfarande har ett jobb att gå till, men i verkligheten har hennes drickande sett till att hon fått sparken från såväl jobbet som rollen som fru i förorten. Hennes ex-man tröttnade på supandet och har skaffat en ny fru, som dessutom har gett honom det barn som han och Rachel förgäves försökte få.

Packad på pendeln passerar den bittra Rachel varje dag en fin villa där det bor ett till synes perfekt par, som hon i en slags omedveten gestaltterapeutisk insats börjar fantisera om. Hon ger dem namn, yrken, och framförallt den framtid och kärlek som hon själv anser sig berövad på. En dag ser hon något som krossar hennes illusioner om paret och som drar in henne i en härva av otrohet, nojor och mord.

Det är som bekant sällan som en filmatisering kan mäta sig med sin litterära förlaga men så gäller faktiskt för ”Kvinnan på tåget”. Det beror i och för sig mest på att Paula Hawkins bästsäljande dramathriller är lätt överskattad.

Där ledde en komplext berättad historia fram till ett trist, förutsägbart slut. Här är förhållandet det motsatta. Dels tack vare filmmediets mer snabbfotade karaktär som gör att vi snabbare kommer fram till den i filmversionen bättre gömda slutklämmen, men också för att manusförfattande Erin Cressida Wilson har renodlat berättelsen, gjort den till en mer effektivt berättad brottshistoria. 

Kort sagt: Bra thriller, sämre relationsdrama.
 
Noterar också tacksamt att filmmakarna behandlar bokens många perspektivskiften med tillbörlig respekt. Här ska man som recensent i och för sig träda varligt för att inte avslöja för mycket, men så mycket kan ändå sägas att vi i tredje akten får en vändning, eller kanske snarare en liten dramaturgisk knuff, som får både Rachels och våra ögon att fokusera på rätt saker.

Hawkins roman utspelar sig i England men här är handlingen placerad i en villaförort till New York där alla är lite snyggare, lite mindre livslika än i förlagan. Vilket ju i och för sig inte kommer som en överraskning.
Min största skepsis inför visningen var i sammanhanget just huruvida den elegant svala Emily Blunt skulle kunna övertyga som den nergångna, ömkliga och överviktiga spillra till människa som Rachel har blivit på grund av sin dödsdans med flaskan.

Och nej, så jäklig som i boken kan en huvudrollsinnehavare i en bred amerikansk film inte vara, och se ut. Rachels fall är här inte lika djupt, hennes persona inte lika trasig, men den nedsminkade Blunt lyckas faktiskt ändå göra rättvisa åt den plågade kvinnan på tåget.

”Kvinnan på tåget”

Visa

Betyg: 3
Regi: Tate Taylor
I rollerna: Emily Blunt, Rebecca Ferguson, Luke Evans m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet