Eleganten Whit Stillman, mannen bakom stilfulla biobidrag som ”The Last Days of Disco” och ”Damsels in Distress” gör film med intakta pressveck – precist berättade, med skarpa klipp, tajta scener och strama möten mellan emotionellt kontrollerade rollfigurer.

Det var väl bara en tidsfråga innan han skulle ta sig an Jane Austen, eller andra representanter för the stiff upper lip-eran, där känsloyttringar kom med pestflagg.

Stillman rör sig i de här lätt igenkännbara Downton Abbey-miljöerna befriad från en britts nostalgiska blick på herresäten, klassamhället och den böljande naturen. Här står den lättsamma men torrt välfunna relationshumorn i centrum – och det hela skulle därför i princip lika väl kunnat ha utspelat sig i nutid i New York. En känsla som förstärks av att vi här, som i ”The Last Days of Disco”, ser Kate Beckinsale och Chloë Sevigny spela väninnor i jakt på män och/eller kärlek.

Förlagan är Jane Austens kortroman, den romantiska karusellen ”Lady Susan”, som består av en brevväxling mellan den intriganta huvudpersonen och hennes förtrogna. Persongalleriet är knökfullt av individer som alla på ett eller annat vis är kopplade till varandra. Ja, ungefär som det brukar i Austenland, och för att hjälpa oss på traven (det behövs) har Whit Stillman sprängt in satiriskt fyndiga presentationer av alla inblandade.

I förlagan framställs Lady Susan (Beckinsale) tydligen som en falskt otäck person. Hon är en gravt intrigant människa som lever under devisen ”Fakta är fruktansvärda saker” och har en sociopats förmåga att vända alla situationer till sin egen fördel. Stillman har sagt sig vilja återupprätta Lady Susan (har till och med skrivit en egen bok om henne) och visst får vi en lättare inblick bakom hennes knivskarpt paranta fasad men några djupare sympatier väcker hon inte.

Det gör däremot Kate Beckinsale, så även nämnda Chloë Sevigny och den alltid underhållande Stephen Fry – och ja, alla de andra aktörerna som visar hur lätt trippande ett inspirerat ensembleskådespeleri kan te sig. Men så är de också utrustade med en välformulerad, verbalt ornamenterad dialog som flödar som välkyld champagne.

Nå, det ska kanske sägas att den emotionella insatsen inte är stor, tvärtom, så även om alla som sagt levererar, ger ”Love & Friendship” mer en känsla av ett ambitiöst lajv utfört av Stillmans närmaste vänner, än en kännbar romantisk komedi – men likväl är det 93 högst angenäma minuter som flyger förbi.