Felcastad Jessica Chastain som skräckslagen plastmamma. Foto: UIP

”Mama”

Uppdaterad
Publicerad

Spansk-kanadensisk skräck om mördande moderskärlek.

En man i finansvärlden tappar helt fattningen på grund av en ekonomisk krasch, skjuter ihjäl frun och tar med sig sina två små barn till en övergiven stuga i skogen. I galen desperation avser pappan släcka livet på barnen och sig själv, men en okänd varelse dödar honom innan han hinner verkställa dådet.

Barnen blir ensamma kvar, men någon eller något verkar se efter deras behov och förse dem med mat.
Fem år senare hittar en sökpatrull stugan i skogen och systrarna är fortfarande vid liv, nu sex och åtta år gamla. Men de är förvildade, knappt mänskliga; de rör och beter sig som djur.

Så öppnar – den av grymma sagor inspirerade ”Mama”, som bär en skimrande exekutiv producentstämpel i form av Guillermo del Toros (”Pans Labyrint”) namn.

Barnens godhjärtade farbror Lucas (spelad av ”Game of Thrones”-stjärnan Nikolaj Coster-Waldau) har under årens lopp aldrig slutat att söka efter sina syskonbarn. Han vill inget hellre än att få vårdnaden om flickorna. Flickvännen Anabel (en hårdsminkad, tatuerad Jessica Chastain) spelar bas i ett punkrockband och är svalt inställd till att ta hand om barnen.

Lucas lyckas vinna vårdnadstvisten mot barnens kontrollerande moster tack vare att han och Anabel går med på att lämna sin bohemlya och flytta in i en jättestor villa (av det i skräckgenren obligatoriskt oöverskådliga slaget) och att låta en barnpsykolog följa barnens utveckling.

Barnen är jätteläskiga i sin djurlikhet, de tar sig fram med fyrabenta, vessleliknande skutt och måste tämjas för att bli som folk.
Rädslan för föräldrar och föräldrars rädsla för sina barn är en till synes outsinlig källa till skräckfilmsteman. Att filmen handlar om kvinnors kamp för att äga sina och sina barns liv är intressant. Likaså valet att behandla moderskapets potentiellt okuvliga kraft, samtidigt som ingen biologisk moder faktiskt är närvarande.

Ovanligt tragisk och sorgligt utvecklar sig händelserna, in i det sista är den yngre systern psykologiskt bunden till den som först präglade henne, hon skrattar och njuter när vålnaden Mama skymtar förbi, eller när den rentav stannar och leker, vägg i vägg med intet ont anande Anabel.

Trots att Jessica Chastain helt enkelt är felcastad som punkrockare (hon ser hela tiden lite utklädd ut och det blir ofrivilligt komiskt), är hon alltid en trovärdig och utmärkt skådespelare.

Det som dröjer kvar är en känsla, en kuslig värk, sprungen ur filmens påstående om den oövervinnliga och transcendenta kraft som kärleken till ett barn kan innebära. Och det tragiska i när den bryts. Om en mor skiljs från sin bebis, passerar det inte obemärkt, basta. Och har en kvinna väl börjat älska och beskydda ett barn måste en näst intill orubblig vilja besegras innan en separation är möjlig.

Tja. Alla vet väl att många föräldrar älskar sina barn mycket. I ”Mama” gäller det levande, såväl som döda, ickebiologiska mödrar, med eller utan malar och tatueringar.

Betyg: 3

Regi: Andrés Muschietti

Skådespelare: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Daniel Kash m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet