Joralf får en femma. Foto: Folkets bio

Filmrecension: ”Mannen från Snåsa”

Sofia Olsson gillar Margreth Olins nya dokumentär ”Mannen från Snåsa”, men fullkomligt älskar huvudpersonen: Den mystiske helaren Joralf.

Joralf Gjerstad i norska Snåsa har tagit emot sjuka och olyckliga människor i mer än ett halvsekel. Han är en otrolig gubbe; lyssnar, småpratar, lägger sina stora helande labbar på värkande och sjuka kroppar. Även om händerna är kalla så blir det varmt ändå. Det är märkligt, säger alla. Jättemärkligt. Joralf själv har inga förklaringar till sin helande förmåga, han konstaterar bara lugnt att det är så det är.

Filmaren Margreth Olin sökte upp honom samtidigt som hon rannsakade sig själv och sin gärning. Efter flera tunga dokumentärer om krig, inhuman flyktingpolitik och människor i nöd började hon bli personligt påverkad av allt lidande hon skildrat. Gör hon världen till en bättre eller sämre plats? Blir mörkret och smärtan större om hon hela tiden berättar om det? Funderingarna ligger som en dov, underliggande frågeställning filmen igenom.

Joralf svarar på sitt sätt. ”Man måste välja det goda och det ljusa”, säger han. Tar man fasta på det ljusa i tillvaron så orkar man kämpa vidare, då kan man vara generös och solidarisk.

”Mannen från Snåsa” är långsam utan att vara tråkig. Margreth Olin vet att det går att titta och lyssna länge på Joralf, det tar också tid att bli mätt på det ohyggligt vackra fjordlandskapet: böljande, knallgrönt och vänligt. Med säkra tagningar och klipp mellan Joralfs möte med patienter, bilder från bygden och Joralf som filosoferar lite försiktigt, berättar hon tryggt och värdigt om en omstridd men jordnära helbrägdagörare.

Jämsides med Joralf skimrar hans ”patienter”. Med sina felaktiga kroppar, ärr och nedbrutenhet, kommer de alla fram som vackra och intressanta  Jag kommer att tänka på dokumentären ”The artist is present” om performancekonstnären Marina Abramović och de långa tagningarna från ett av hennes senare verk då hon tyst mötte människor vid ett bord.
Hon ”healar” hon med, hon ser människor och får dem att se sig själva.

Joralf säger på sitt vardagliga sätt: ”Alla ser att naturen är fin. Men många missar att se den finaste skapelsen: människan”. ”Mannen från Snåsa” är sannerligen en hyllning till Människan, med alla hennes brister och sorger.

Den stora twisten (detta är ingen spoiler, jag svär) med Margreth Olins film är att hon själv drabbas av en kris under redigeringen av filmen om Snåsamannen. Av en händelse så rullar kameran när hon får veta att hennes man fått en stroke, och detta utgör filmens inramning. Det är en hisnande att hon får beskedet om sjukdom och olycka i slutskedet av arbetet med en film om detsamma. Hon vänder sig själv till Joralf för tröst och vägledning.

Tyvärr känns det precis så påklistrat i efterhand som det är, det skevar rejält dramaturgiskt och skapar en distans till originalhistorien om Snåsamannen. Margreth Olin hade gjort personligt avtryck i sin film även utan den metahistoria som hon av en händelse fångade på band, blott genom sitt uppsåt och sitt lugna och finstämda berättande.

Filmen ”Mannen från Snåsa” får nöja sig med ett medelmåttigt omdöme, men mannen från Snåsa själv, han får betyget fem livsvisdomar av fem möjliga.

”Mannen från Snåsa”

Visa

Betyg: 3
Regi: Margreth Olin
I rollerna: Joralf Gjerstad, Signe Gjerstad, Margreth Olin mfl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet