Melancholia (Fredrik Sahlin)

Publicerad

Betyg: 5 av 5
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Udo Kier

Lars von Trier må vara en kronisk Tjalle Tvärvigg som orerar snabbare än sin egen skugga men när han är i sitt naturliga habitat, i registolen, är han inget annat än en stor film- och bildkonstnär. ”Förbrytelsens element”, ”Europa”, ”Riket”, ”Breaking the Waves”, ”Dogville”, ”Antichrist” och ”Melancholia” är alla högst egenartade, suggestiva, känsliga, råa, svart humoristiska och inte minst personliga skapelser.

Precis som Ingmar Bergman, Andreij Tarkovskij och de andra stora namnen arbetar han inifrån och ut. Publiken är, som han sa på presskonferensen i Cannes 2009, hans gäster, vilket ju är en oerhört upplyftande tanke i en värld där de flesta filmmakare ser mottagaren som en kund som ska strykas medhårs.

Likt nämnda Bergman bearbetar von Trier sina ”dämoner” genom att måla upp dem på filmduken, speciellt så när det gäller de två senaste verken, den sinnesattackerande ”Antichrist” och nu den depressiva ”Melancholia”, en på ytan tämligen rakt berättad historia om en deprimerad kvinnas bröllop – och jordens undergång.

Men det döljer sig en hel del där under. Först och främst då regissörens egen kliniska depression som han under många år har kämpat med för relativt öppen ridå, här manifesterad i såväl huvudrollen Justine (Kirsten Dunst med full tonträff), som i den annalkande planeten som sakta men hotfullt lägger sin blå skugga över allt spirande liv.

Men han bjuder på en hel del andra små paket (han säger alltid lika mycket mellan raderna som på dem), bland mycket annat en fyndig attack på kommersiell media, roliga scener som kommenterar människans litenhet kontra naturen och kanske framförallt ett slående vackert och stiliserat bildarbete, däribland några oerhört stiliga parafraser på gamla kända konstverk.

Von Trier har ju länge dragits med ryktet om att vara misogyn men man måste läsa hans filmer ytligt och fyrkantigt för att komma fram till den slutsatsen. Det är oftast, i alla fall på senare tid, kvinnorna som är von Triers representanter på duken. I dem känner han igen sig, hos dem ligger sympatierna. Männen är oftast fantasilösa och fega. Rationella på gränsen till det absurda. Extra så i denna film.

Lars von Trier säger själv att han är världens främsta regissör, kanske mest för att provocera men säkert med ett visst mått av uppriktighet. Jag skulle inte sträcka mig så långt, men han befinner sig absolut på pallplats.

Fredrik Sahlin


Se filmens trailer

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer