Den nyligen släppta antologin ”Mediebilden av romer”, de svenska dokumentärerna ”Taikon” och ”I jakten på ett bättre liv”. Den polska biografiska filmen ”Papusza” landar vältajmat i ett Sverige som så sakteliga håller på att omförhandla sin attityd gentemot romer.
När Bronisława Wajs, en av Polens mest (er)kända poeter, föds i början av förra seklet får hon smeknamnet ”Papusza”, som betyder docka, och i samma veva säger en spågumma att flickebarnet antingen kommer att skänka sitt folk ära eller dra skam över dem.
Det visar sig att det blir både och.
Redan som barn trotsar hon sin familj genom att lära sig läsa, vilket romska kvinnor tydligen inte fick göra på den tiden. Hon blir tidigt bortgift med sin mycket äldre släktning, får sina drömmar om att ta sig ut ur sin situation krossade, men fortsätter att skriva tills hon någon gång på 1940-talet blir upptäckt av en polsk författare. Efter att ha levt en lång tid med romerna, ger han ut en bok om deras liv och leverne, vilket ingen tidigare hade gjort.
Eftersom det romska kollektivet anser att det var Papusza som släppt in honom, och avslöjat deras hemligheter, blir hon utstött och klassad som oren.
Under en passage i filmen invaderar dessutom nazisterna Polen och mördar en stor del av hennes folk. Sedan tar Sovjet över...
”Papusza” bjuder med andra ord på en ganska rejäl portion elände. Livet som rom var minst sagt hårt, men som romsk kvinna hade man onekligen alla odds mot sig.
Filmmakarna Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze viker inte en tum från Papuszas sida, vi får en osminkad bild av hennes liv under förtrycket från skäggiga romska män, tyska nazister och polska politruker.
Men det utan att slå på den stora trumman. Tyvärr, får man faktiskt säga. För den här berättelsen om poetens öde är så avdramatiserat och stundtals underligt avslagen att det nära på söver den fascination som det magnifika fotot väcker.
Vi hoppar fram och tillbaka i tiden, utan att det ger någon större dramaturgisk dynamik. Snarare framstår det som slumpmässiga nedslag i ett gammalt fotoalbum. Men å andra sidan: Sicket jäkla fotoalbum!
Estetiskt sett är detta en teknisk triumf – ett magiskt svartvitt bildarbete som får Béla Tarrs ”Turinhästen” att gnägga igenkännande i min referensram.
De slående vackra etableringsbilderna över byar och landskap består av gamla autentiska stillbilder som inkorporerats och fått liv i Krzysztof Ptaks fabulösa foto. Det är misär, umbäranden och ett knäckande patriarkalt system skildrat i minst 50 nyanser av grått. Magnifikt, som sagt, men finstilt.
Alltså långt ifrån den svulstiga rom-romantik som Balkanbaronen Emir Kusturica målade upp i den då hyllade ”Zigenarnas tid”, från 1988. Det är ”bara” 27 år sedan, men oj vad det känns som en annan tid, ett annat liv.