• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Philomena Lee söker sin son. Foto: SF

”Philomena”

Steve Coogan och Judi Dench som omaka radarpar i förvånansvärt charmigt och kristet drama om kyrkliga övergrepp.

Pensionerade Philomena Lee har sedan tonåren sörjt den lille pojke som kyrkan tog ifrån henne. Hon var en av tusentals unga gravida tjejer som på 50-talets Irland spärrades in på ett nunnekloster, där de tvingades slavarbeta i åratal – bara för att senare tvingas bevittna hur abbedissan tog deras barn och sålde till högstbjudande.

Det märks att det är en rutinerad filmräv som håller i taktpinnen.
Regissören Stephen Frears målar först upp två helt separata historier. Åtskilda av klass, social kontext, kön och ålder ser vi Judi Dench och Steve Coogan spela arbetarkvinnan Philomena respektive journalisten Martin Sixsmith. Efter det effektiva anslaget vävs deras öden samman, precis som det gjorde i verkligheten för drygt tio år sedan. Martin är mannen som hjälper den gamla damen att spåra den nu vuxne sonen.

Det som drabbar Philomena låter ju som en smått osannolik ondska som skulle platsa i tv-serien ”American Horror Story”, men är bara ännu ett exempel på de övergrepp som genom historien solkat ner den katolska kyrkans rykte.
Ursäkta indignationen, men det är med växande sådan man lämnar salongen.

Dels naturligtvis för att det är vidriga omständigheter som inte fått speciellt stort genomslag i media (och då ska vi inte ens tala om de uteblivna cineastiska vittnesmålen från alla pedofiloffer), dels för att filmmakarna för fram sin anklagelseakt med sån mildhet.

Skådespelaren och regissören Peter Mullan (den sataniske Matt i tv-serien ”Top of the Lake”) var inte nådig när rotade i samma nunneordens smutsiga byk i ”Magdalenasystrarna” från 2002. Frears och Coogan (även manus) är mycket mer vördnadsfulla, anpassar historien efter den anslagna dramedy-tonen, vilket ju kan vara frustrerande men det gör å andra sidan kanske att fler kan ta till sig den här i grunden tragiska historien om en kyrka som trycker ner, skuldbelägger, ljuger och mörkar oförrätter.

Judi Dench har skalat av sig en del av den pondus hon brukar omge sig av, och det tar överraskande nog bara några minuter innan den upphöjda ikonen har övertygat mig om att hon faktiskt är en kuvad kvinna ur det pigromansplöjande folkdjupet, full av jordbunden värdighet.

Både Dench och Coogan tillhör mina favoriter och levererar onekligen efter förväntan. Visst får vi en del förutsägbara konflikter på temat hög- och lågkultur, men det blir aldrig dumt, snarare småsmart och charmtrevligt.

Steve Coogan är den ateistiska, eller åtminstone den kyrkkritiska, publikens representant på duken. Han har ju en förmåga att förgylla alla sammanhang han är med i, och även här får Coogan klämma ur sig några sköna kommentarer, som att Gud vida övertrumfar terroristerna när det gäller ond bråd död, och att det är den katolska kyrkan som borde bikta sig, inte de troende.

I filmens slut (nu kommer något av en spoiler, inte i detalj men ändå), som går i den kristna förlåtelsens tecken, är det han som, precis som undertecknad vill släppa lös helveteselden över klostret, medan Philomena nöjer sig med att dränka de ansvariga i absolution. Hennes tro är stark och fundamental – eller så är hon bara rejält hjärntvättad, beroende på hur man ser det.

I grunden alltså ett nytestamentligt slut som vänder andra kinden till, istället för den gammaltestamentliga vedergällningen som vi är vana att få i anglosaxisk film om oförrätter.
Vilket var lite oväntat. Och den oväntade upplösningen är ju egentligen alltid bra, även när den går mot min egen övertygelse.

”Philomena”

Visa

Betyg: 4

Regi: Stephen Frears

I rollerna: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet