”Mina barn och andras ungar”, brukar det ju heta, men snart 40-åriga Rachel har inga egna, så hon lägger all kraft på andras. Dels som engagerad gymnasielärare för en strulig elev, dels – främst – i relationen till den nye pojkvännen Alis femåriga dotter Leïla.
Franska filmmakaren Rebecca Zlotowski fångar den begynnande förälskelsens berusning i en liten sprittande ask: Rachel som skrattar omotiverat högt inför ett av Alis inte alls så roliga skämt, promenaden där det slår gnistor mellan parets nästan nuddande händer, ljudbandet med ett mandolinstycke i C-dur – och så det där glittret i ögonen som man själv haft men nu ser med nostalgisk avundsjuka på.
Fint.
Men idyllen är skör, det räcker med att Leïla blir avvisande för att illusionen ska krackelera. Ingen stor sak, i filmen, men desto större inuti Rachel. Hon kämpar på i sin otacksamma position som bonusmamma men hennes längtan efter ett eget barn växer i samma takt som den biologiska klockan räknar ner tiden som i en bomb i en Bond-film.
Där någonstans ligger storheten i Rebecca Slotowskis småskaliga berättande; i förmågan att låta olika emotionella tillstånd sippra ut ur sprickorna i en välhållen fasad. Nej, inte som det brittiska ”stiff upper lip”-syndromet, som hämtar sin kraft ur hämmade känslor, utan en självuppoffrande välvillighet som riskerar att utarma själen.
Mycket ligger så klart i ett snyggt balanserat manus, som gör det här ytligt sett vardagliga dramat specifikt och allmängiltigt på samma gång, men lika mycket i huvudrollsinnehavaren Virginie Efiras sensibla skådespel, där varje inre reaktion ger en liten men synbar darrning på ytan.
Zlotowskis kärlekshistorier kommer ofta med en samhällskritisk, rundad egg. I ”Grand Central”, som var en av de filmer som placerade Lea Seydoux på den internationella stjärnhimlen, handlade det om kärnkraft och passion (en inte helt utsliten kombo), här säger Zlotowski något om rätten till skola, för alla. Den biten känns initialt som inklämd med skohorn men får på slutet sitt dramaturgiska existensberättigande.