Hollywoods mesta slagpåse 2022 har nu släpat sin sargade filmkropp till svensk biograf.
Auteuren Damien Chazelle har sedan genombrottet med den svettstänkande trummisfilmen ”Whiplash” burit på manteln som den amerikanska filmens räddare i remake-nöden. Musikalen ”La la land” och månlandningsverket ”First man” satte, trots att den var rätt träaktig, honom på stabil pidestal.
Men nu när han kommer med sitt Magnum opus står branschen i lång kö för att ge det smisk. ”För lång, för fet, för tunn” och det svindyra filmen har dessutom bombat på bio.
Och visst är det ett åbäke. Dryga tre timmar av mastodontscener och partaj där nutida stjärnor som Brad Pitt, Margot Robbie och Jean Smart spelar dåtidens diton. Stort och påkostat är det, mycket film för pengarna – men mer som ett lyxigt lajv än en stringent historia.
Som ”La la lands” snuskiga storebror. Där den sistnämnda lallar omkring i Hollywood-nostalgins strålkastarljus vill ”Babylon” visa Drömfabrikens baksida; ett Sodom och Gomorra med dekadenta divor som vältrar sig i synd och pengar utan en tanke på morgondagen. Som dock kommer. Det är sent 1920-tal och branschen står inför en omvälvande tid där man ska gå från stum till talad film. Gamla stjärnor kommer falna, nya blossar upp och så kommer nymoralismen och sätter effektivt P för det ystra 20-talet.
Alltså delvis samma berättelse som i musikalklassikern ”Singin' in the rain”, men eftersom den gjordes under tidigt 50-tal då moralkoden låg som en puritan filt över branschen kunde den inte skildra ”synden”. Det gör ”Babylon”. Med vällust. I alla fall de första två timmarna, men sedan börjar dramat glida som prästens lilla kråka än hit än dit.
Chazelle vill inte smutsa ned sig helt i dekadensens gyttja, levererar mot slutet istället en lovsång till filmskapandet, med bilder och klipp från mediets födelse fram till våra dagar. En ”darling” som Chazelle hade dödat om han inte blivit så stor att ingen vågar ifrågasätta hans omdöme.
Det är svårt att förstå vad Damien Chazelle egentligen vill säga, men likväl är det ett underhållande svammel. I alla fall för oss som inte kan få nog av skildringar av Hollywoods stökiga tonår.