De parodiska referenserna haglar i Deadpool 2. Här en telefonskalsversion av den klassiska scenen i ”Snacka går ju...” från 1989. Foto: Courtesy Twentieth Century Fox

Recension: Mer av allt i Deadpool 2

Uppdaterad
Publicerad

Den oborstade och svärande superhjälten Deadpool är tillbaka – Hysterisk och underhållande även denna gång. Kulturnyheternas Hannes Fossbo skrattar först så att magen värker, men ser också lite för mycket upprepning från den hyllade föregångaren.

Om du var skeptisk till den höga frekvensen ironi, under bältet-humor och oavbrutet referenssprutande i Deadpool från 2016 är mitt råd att spara biljettpengen denna gång, för Deadpool 2 är som den första filmen men med mer av allt.

Vilket förstås låter bra för mig och för alla andra som njöt av den första filmen där Ryan Reynolds desillusionerade superhjälteslusk med absolut gehör delade ut perfekt utmejslade sarkasmer åt alla och envar.

Men trots det når den inte upp till samma nivå som sin föregångare.

2016 var det en smärre  – och befriande – chock att se en Marvelfilm med barnförbjudet innehåll som dessutom med klädsam självdistans drev med sig själv och sin genre.

En självdistans som i uppföljaren förlorat sin fräschör.

I Deadpool 2 är Ryan Reynolds och manusförfattarkollegorna lite för måna om att meddela publiken att de vet vad de sysslar med. Deadpool bryter fjärde väggen och berättar vad som komma skall. Till exempel att ’det här är ett Basic Instinct-skämt’, eller att ’nu är dags för CGI-supereffekt-bonanza-slagsmål’. Och så blir det det. Jaha.

Men dessa anmärkningar är inte någon dealbreaker. Deadpool 2 är ändå en hysterisk och underhållande film, med en helt okej story.

Wade Wilson, som Deadpool heter egentligen, sörjer sin flickvän som – SPOILER NU –  dör i inledningen. Han vill förenas med henne i livet efter detta. Problematiskt förstås, eftersom hans superkraft förhindrar honom att dö. Inte ens när han slits isär går det vägen, hans kroppsdelar växer ut igen. Långsamt. Vilket trots allt gör Basic Instict-skämtet ovan, skrivet på näsan eller inte, ganska roligt.

Han inser att han endast kan nå sitt mål om han hjälper en ung eldhandad mutantpojke att undkomma Josh Brolins elaka superskurk Cable. En skurk som inte bara ser ut som en sjukt snygg version av Arnold Schwarzeneggers Terminator, han reser i tiden också. Om Ryan Reynolds kallar honom för John Connor? Svar ja.

Han kallar honom även för Thanos, vilket flera Avengers-fans i publiken skrattade obehärskat åt. Brolins rollfigur i den senaste Avengers-filmen är just Thanos. Referenser en masse som sagt.

För att lyckas slå Cable/Thanos/John Connor håller Deadpool audition och samlar ihop en egen superhjältegrupp. Bland annat den osynlige Vanisher (som nästan inte syns i hela filmen) och Zeitgeist, spelad av Bill Skarsgård, vars superkraft är jättefrätande spyor.

Här någonstans tappar filmen sin genretillhörighet fullständigt och börjar likna en blandning av den jättekonstiga antisuperhjältefilmen Mystery Men från 1999 – där William H Macy gör en minnesvärd roll som Skyffelmannnen – och David Zuckers Nakna Pistolen-filmer. För en stund är allt underbart, jag skrattar så magen värker, men så kräks Bill Skarsgård och så är det över.

Jag ska förstås inte avslöja hur filmen slutar. Men låt mig säga så här. Referenserna finns med till slutet. Låt mig också komma med en uppmaning. Gå inte direkt när eftertexterna börjar rulla.

Deadpool 2

Visa

Betyg: 3

Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese, Paul Wernick och Ryan Reynolds

I rollerna: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Moreena Baccarin, Zazie Beetz med flera.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer