En kvinna lever ett ensligt och vindpinat liv på en liten stenö utanför Cornwalls kust. Hon är satt att skydda och bevaka sju sällsynta, prästkragelika blommor som bara växer på denna ö. Varje dag går hon sin runda, som även inbegriper att ta myllans temperatur och släppa en sten ner i en djup brunn. Och att stirra i fascination på en mystisk monolit. Tillbaka i stugan för hon loggbok över blommornas utveckling. Plitar ner datum, temp och så kommentaren ”Ingen förändring”.

Som ett filmatiserat tvångssyndrom.

Men en dag börjar det växa lite lav på en av blommorna. ”Wow!” – tänker jag, eftersom det ändå gått 40 minuter av ”Ingen förändring”. Det ska inte sägas att allt varit lättolkat innan dess men nu blir det riktigt förvirrande. Tiden vrider sig runt sin egen axel, en död man sitter högst levande och dricker te framför vrakspillrorna från den båt han förliste med.

Film- och tekniknostalgikern Mark Jenkin har gjort något som ligger närmare konstvideon än det konventionella berättande, upphottad med folk horror-konnotationer. Och han gör det med grovkornig 16 mm-film med repor och ljusläkage, närbilder på fårade människor, som i gammal sovjetisk propagandafilm.

Ett högljutt, distat ljudband som får mina tinnitusöron att be om den sista smörjelsen.

Kort sagt den kommersiella Imax-kulturens antites. Ungefär som i Jenkins långfilmsdebut ”Bait”, som jag föll pladask för. Där tedde sig den ålderdomliga (och svartvita) estetiken helt kongenial med berättelsen om hur gamla traditioner och levebröd trängs undan av turisthorderna som i sin önskan att uppleva det ursprungliga samtidigt demolerar det de söker.

Det här är knepigt i bild och text. En människa går vilse i sig själv, och låter oss följa efter, men den som där inträder får klara sig själv. Först känns detta mer som en konstifik provokation än ett givande drama men så börjar upplevelsen så sakteliga lägga sig till ro i sinnet och ett mönster kan skönjas. Ett kaosartat pussel där varje bit måste slås ner med hammare.

Värt mödan? Gränsfall.