Denna svenska vägfilm rivstartar med att 12-åriga Amal och ett gäng andra flyktingar kliver ut ur en container i en turkisk hamn. Snart tjuter snuten och Amal flyr, hamnar i sällskap med smugglaren Sam som först motvilligt, med blick på flickans pengabunt, sedan med större engagemang hjälper henne in i Europa.

Det är klart att man får lite ”Last of us”-vibbar, den nu globalt omtjôtade serien där en ärrad man lika motvilligt som Sam lotsar en ung tjej genom ett dystopiskt landskap befolkad av rövare och svampzombies. Om det är en flyktingallegori, är detta den äkta varan, på en spelplan som vi känner igen från nyheterna. Vilket ger en akut känsla av samtid – och nykomlingen Jwan Alqatami i huvudrollen fyller duken med självklar energi – men det akuta trubbas av en aning, ju längre filmen lider. Road movie-formatet i kombo med den slitna Omaka par-premissen gör den i grunden traumatiska berättelsen mallad och lätt förutsägbar.

Men det är ändå ett fint stycke äventyr som den långfilmsdebuterande regissören Abbe Hassan (producent för ”Måste gitt” 2017) har knåpat ihop (tillsammans med manusförfattande Kristoffer Cras). Den långa vägen från containern till den svenska gränsen är kantad av problem och spänning, i en överraskande barnvänlig ton. Ja, lite som de gamla ”sportlovsfilmerna” (som erbjöd utblick mot omvärlden, för svensk ungdom) – om nu någon kommer ihåg dem? Med andra ord en film som gjord för att nyttjas av ambitiösa lärare på SO-lektionerna.

Det ska i ärlighetens namn sägas att det slumpade sig så att jag såg ”Exodus” strax innan visningen av bröderna Dardennes suveränt avskalade men svårtartat nerviga flyktingdrama ”Tori och Lukita”. Vilket inte föll till den förstnämnda filmens favör. Nå, det är naturligtvis osjysst att ställa Abbe Hassans förstlingsverk bredvid den ärrade belgiska duon och deras filmiska elegans, men likväl blev det tydligt hur ett likartat tema kan avhandlas på vitt olika vis, och att lite alltid är mer.