Samboparet Karin Arrhenius och Fredrik Edfeldt långfilmsdebuterade 2009 med kritikerhyllade ”Flickan”, och nu kommer uppföljaren ”Flickan 2”, eller rättare sagt ”Faro”, som den korrekta men lite intetsägande titeln lyder.
Premisserna är bekanta sen sist: en övergiven tjej, 80-tal, karg dialog, soldisigt foto och smittande naturromantik med rousseausk tillbaka-till-naturen-känsla. Men upprepningen är inte störande som sådan, ett konstnärskap har ju ofta en igenkännbar estetisk bas (fråga bara Roy Andersson) och när den är så här välformad är det bara att tacka och ta emot.
Det är vackert, skirt och lågmält suggestivt. ”Faro” är stinn av stämning, men magrare när det gäller uppenbar mening, vilket låter som ett mer negativt omdöme än det egentligen är menat. Det är ju sällan det uppenbara som sätter igång fantasin och tankeverksamheten. När nittio procent av svensk fiktion hellre matar publiken med färdigtuggad kost än låter den smälta innehållet själv blir man naturligtvis lite yster när det dyker upp filmmakare med lyriska pretentioner och egenartad skaparanda.
Berättelsen om elvaåriga Hella som tillsammans med sin efterlysta pappa flyr ut i vildmarken skrider sakta fram, tar pauser, bygger bo i en rotvälta; kontraktet som upprättas är ett om en poetisk verklighet snarare om en reell. ”Faro” rör sig precis som ”Flickan” i ett eget universum som ligger bara en centimeter vid sidan om vårt eget. Igenkännbart men ändå udda och sagolikt.
I hälarna har pappa och dotter Maria Heiskanens rådiga socialarbetare och Göran Stangertz som i sin sista filminsats gör en trött, sliten men rättsmedveten polis, men deras roller är små och finns bara där för att ge duon en dramaturgisk framåtrörelse, annars är det den svenskdanske Jakob Cedergren och unga Clara Christiansson – och skogen – för hela biljettpengen, och de har full duknärvaro från start till mål.
Nå, det är naturligtvis individuellt hur mycket poesi man klarar av innan man med emfas vill be någon tala ur skägget.Vad handlar det om? Egentligen? Kanske om brott och straff, moral och etik. Har pappan verkligen mördat? Spelar det någon roll? Ja, för vår uppfattning av berättelsen, men uppenbarligen inte för Hella, inte för filmmakarna.
Fokus ligger istället på tvåsamheten, pappans gärning är bara en fond och ett sätt att få ut paret i spenaten där de försöker lappa ihop en trasig relation. Det är bra, det är där den ska ligga men varför krysta fram sådana svårsmälta premisser?
Det är här någonstans som det börjar knaka lätt i fogarna, där den intellektuella konstruktionen börjar lysa igenom. Brottet är för grovt, fonden för tillkämpad, den skymmer det egentliga dramat, tvingar ut betraktaren i verkligheten igen. Illusionen tar stryk. Slutet har besläktade problem men de ska självklart inte avslöjas här.
I debuten litade Edfeldt & Arrhenius på att den inre resan, den vardagliga historien, räckte för att hålla vårt intresse vid liv; det borde de gjort nu också.