Det måste vara trevligt att vara Julia Roberts och George Clooney. Att inte behöva göra så mycket mer än att dyka upp på en paradisö, posera bland vattenfall, på båtar och bland exotiska blommor för att få hämta ut lön.
Visst, de har behövt jobba lite också. I George Clooneys fall – höja på ena ögonbrynet och vara allmänt cool i lediga semesterkläder. I Julia Roberts fall – le mycket.
Roberts stora leende och härliga skratt var ändå den säljande faktorn i genombrottsfilmen ”Pretty Woman” från 1990. Det spontana skrattet då Richard Gere smäller igen smyckesfodralet mitt framför fingrarna på henne fick en hel värld att bli kär. Sedan dess har vi fått se att hon behärskar både drama (”Erin Brokovich”) och komedi (”Notting Hill”). Men i ”Ticket to Paradise” är dessa talanger påtagligt underutnyttjade.
Men så har Roberts och Clooney å andra sidan inte haft mycket att jobba med beträffande manus. Georgia Cotton (Julia Roberts) och ex-maken David Cotton (George Clooney) tvingas umgås med varandra, dricka cocktails och se solnedgångar ihop, bara för att deras dotter Lily varit dum nog att bli kär i en balines. Ex-makarna, välbärgade och i dyra kashmirplagg, drar inte jämt och kastar idel spydigheter på varandra. Men när dotterns framtid står på spel tvingas de ingå vapenvila så att de kan fokusera på att gemensamt sabba Lilys bröllopsplaner.
”Ticket to Paradise” har den speciella smaken av reklamfilm och betald semester. Varenda blomma, kokospalm och paraplydrink ser ut att vara justerad till perfektion. Kameraglidningar över turkost vatten, slow motion-bilder av gulliga barn på förlovningsfest och en George Clooney som njuter av grillad gris, har alla den distinkta känslan av produktplacering. Och produkten är i det här fallet Bali.
Om man verkligen anstränger sig och slutar tänka på de summor som öns turistbyrå kan tänkas ha öst in i detta projekt för att framstå som paradiset på jorden, så finns här en fattigmansversion av John Huston-klassikern ”Afrikas drottning” (1951), förlagd till lyxresort- och strandmiljö.
Geisten mellan huvudrollsinnehavarna är dock knapp, och det är oroväckande att extramaterialet med bloopers som rullar under eftertexterna är roligare än själva filmen. Men den finns där.
Kisar man lite med ögonen får man också en liten dos ”Mamma Mia!”. Inga musikalnummer men väl eskapism och ett nytt turistmål att skapa egna semesterdrömmar och romantiska fantasier utifrån.
Vad brukade man säga på skolgården? Kärlek börjar med bråk och slutar med barnbidrag? Den uppdaterade versionen är kärlek börjar med kärlek, sedan skilsmässa och tankar på en gemensam pension i solen.