Hälften av alla vuxna italienska män bor fortfarande tillsammans med sina mödrar. Det är en mindre detalj att tänka på när man sätter sig ned med ”Minnen av min mamma” – ett drama om journalisten Massimo som förlorar sin mor tidigt till en hjärtattack 1969. Filmen följer hans livslånga sorgeprocess i en kultur där moderns plats på piedestalen är helig.
Mamman idealiseras kanske smått i de minnesbilder som gett filmen sitt namn, men ändå drunkar inte regissören Marco Bellocchios film i sentimentala klichéer.
Fokus ligger på Massimos svårigheter att acceptera moderns död på mer än ett sätt, och på olika platser och tidpunkter i livet. Att bara förstå att hon gått bort är exempelvis komplicerat då en präst försäkrat den unge pojken att mamman hade ”bett om att få träffa Gud” och att hon lever vidare i andevärlden.
När vi träffar Massimo många år senare är det som en introvert och avskärmad person. Som om sorgeförnekelsen borrat sig in i hans personlighet och tagit ifrån honom all livslust. Vi följer med under Massimos krigsrapportering i Sarajevo 1993, och när han blir ombedd av en korrupt affärsman att skriva dennes memoarer lär han sig filosofin att ”en lycklig man aldrig åstadkommer något med sitt liv”.
Massimos psykologiska blockeringar börjar sakta låsas upp och till slut ger han sig på att skriva om sin upplevelse. Det är stundtals en intressant karaktärsstudie, baserat på en sann historia, som vi får ta del av.
Men enligt ett händelseförlopp med formeln ”känslomässigt handikappad man förlöses av frigjord kvinna” biktar sig Massimo hos en charmig läkare, spelad av Bérénice Bejo, som skänker lite välbehövd karisma till den gråa apatiska stämningen.
Det omfångsrika berättandet, som följer Massimos undangömda känsloliv från barndom och under olika perioder av hans vuxenliv, visar att regissören Bellocchio litar på publikens förmåga att uppfatta känslomässiga nyanser. Kanske lite för mycket, med tanke på att huvudrollen spelas med en extrem träighet av Valerio Masandrea.
Om ”Minnen av min mamma” varit hälften så lång och haft ett tydligare fokus hade den kunnat bli intressantare. Som filmupplevelse glänser den i enstaka ögonblick men ger ett helhetsintryck som onödigt halvbakad.