Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: Strålande om Sverige och Sápmi i ”Sameblod”

Recension: Strålande om Sverige och Sápmi i ”Sameblod”

Amanda Kernells omtalade långfilmsdebut ”Sameblod” handlar om hur de samiska barnen på 30-talet tvingades gå i nomadskolor, om rasbiologi och om Sverige som kolonialmakt. ”En otroligt bra film som varken presenterar facit eller förlösande slut”, tycker vår kritiker Sofia Olsson.

”Sameblod” är inte den bombastiska historia jag hade väntat mig, inte heller det braskande debattinlägg som prydligt talar om vad man ska tycka och tänka. Den är bra mycket bättre än så.

Vi möter Elle-Marja på ålderns höst, en tvär kvinna som motvilligt bevistar sin systers begravning. Det är en samisk begravning, alla gäster har traditionell dräkt förutom Ella-Marja som har svart klänning med leopardkrage. Hon vill inte vara där, hon har begravt sin bakgrund för länge sen – uppväxten i en sydsamisk renskötarfamilj på 1930-talet.

Som äldsta dotter var det Elle-Marjas lott att ta över familjens renskötsel, men först efter att hon och lillasystern skickats till internatskola. Eller ja, det är snarare en tvångsinternering på en av de nomadskolor som svenska staten inrättade för de samiska barnen. I skolan får man inte prata samiska men gärna sjunga psalmer på svenska. Ändå är det inte meningen att samerna ska inlemmas i den svenska majoritetskulturen. Nej, de ska undersökas, skallmätas, dokumenteras och sedan bevaras som ett pikant inslag i Sverige.

Efter att ha trakasserats dagligen av lokalbefolkningen, och sedan kränkts å det grövsta av några torra rasbiologer, får Elle-Marja nog. Hon rymmer till Uppsala, stjäl en klänning på tåget och bränner upp sin kolt.

Det är modigt av Amanda Kernell att väja för den ”stora berättelsen om Sveriges övergrepp på Sápmi” och istället berätta Elle-Marjas personliga historia. I hennes liv, i hennes sorger och i hennes ilska blottläggs de stora konfikterna. Elle-Marja slipper vara en patosfylld ambassadör för ”saken”. Hon tillåts vara tjurig och full av hat, vilja ha parfym och passa in bland de världsvana tjejerna i Uppsala.

I och med att ”Sameblod” är så pass på personlig, blir den koloniserades hopplöshet än mer drabbande. Man ska ryckas upp och anpassa sig, sen får man ändå inte vara med utan ska återgå till sitt reservat och utarmas på plats. Kränkt, fattig men i färgglada kläder. Man får också gärna dra en jojk för en förbipasserande antropolog.

När Elle-Marja tvingas klä av sig framför rasbiologerna är det en skicklig skildring av det exakta ögonblick när en människa fylls av hat. Först självhat, sedan hat mot de som kränker en, sedan självhat igen. Elle-Marja är dock orubblig i sin styrka och tjurighet, fenomenalt spelad av nykomlingen Lene Cecilia Sparrok.

Fotografen Sophia Olsson blandar skakig handkamera med galet vackra landskapsbilder från Tärnabytrakten. Kontrasten till de tuktade parkodlingarna i Uppsala är nästan komisk, staden ser löjlig ut jämfört med vidderna. Samtidigt är det vad Elle-Marja längtar efter, hon förförs av parfymerna, de lätta klänningarna och den fagre Uppsalasonen Niklas. Kameran dröjer länge och nära vid hennes ansikte, fyllt av hat och nyfikenhet.

Förälskelsen i Niklas är för övrigt bara en katalysator för att Elle-Marja ska kunna byta värld och identitet. Den egentliga kärlekshistorien i ”Sameblod” är den mellan Elle-Marja och hennes syster Njenna (Mia Sparrok). Det är i syskonrelationen som de svåraste och viktigaste scenerna utspelar sig, det är dessa systrar som utgör början och slutet.

”Sameblod” är en otroligt bra film. Den presenterar varken facit eller förlösande slut. Det är som det är med den här förbannade historien. Och den förbannade samtiden.

”SAMEBLOD”

Visa

Betyg: 4
Manus och regi: Amanda Kernell
I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Mia Sparrok, Hanna Alström, Julius Fleischanderl m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet