Foto: HBO

Tv-recension: Succession

Isolerade i helikoptrar, i baksätet på bilar och på middagar: HBO:s nya familjedrama skildrar en en mediedynasti i förfall och en syskonskara med sviniga – om än nyanserade – kapitalister. Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita har sett Succession, och hoppas att serien kan fylla tomrummet efter serier som Six feet under och Sopranos.

Möt familjen Roy: ett familjeföretag av omogna och sadistiska 1%-svin som sliter varandra i stycken för att avancera inom ett globalt mediakonglomerat som är på väg att stagnera.

Patriarken Logan Roy (Brian Cox – tydligt influerad av Fox-mogulen Rupert Murduch) har styrt företaget med järnhand. Han är inne på sitt tredje äktenskap och har producerat en skock vuxna barn som han behandlar som skit, men som formats till lojala undersåtar inom företaget.

Pappans gammelmediamogul-tänk och dåliga hälsa gör att ett maktskifte närmar sig. När företaget hamnar i panikläge efter att Logan drabbas av en stroke ser plötsligt sonen Kendall sin chans att göra de innovationer han drömt om som ny VD.

Kendall får förstås problem direkt, med företagets PR efter pappans hälsokris, med svagare aktier och med sina egna ambitiösa dealar. ”Vill du ringa din pappa?” Frågar en av Kendalls assistenter oroat efter en misslyckad förhandling. ”Nej, vill du ringa DIN pappa!” svarar Kendall som ett obstinat barn.

Kalla mig basic, men mycket av behållningen i Succession ligger i skadeglädjen när något förnedrande händer Kendall.

– Träffar du någon nu?, frågar han sin exfru.

– Ja, och han lämnar inte linor av kokain på sitt barns ipad, svarar hon.

Om Kendall är en orolig mes, eller ”beta cuck” som hans lillebror Roman konstaterar, består resten av familjen av bortskämda narcissister. Världen tillhör dem och allt kommer att lösa sig eftersom det alltid gjort det.

Vi lär oss att hata den opportunistiska dottern Shiv och hennes lismande man Tom, den arvskåta nya frun till Logan: Marcia. Och den äldste sonen Connor (från Logans första äktenskap) som religiöst fantiserar om ett samhälle helt utan skyddsnät.

Logans brors sonson Greg är ett kapitel för sig. Vi träffar honom längst ned i näringskedjan på en av familjeföretagets nöjesparker där han röker på och kräks inne i sin maskotkostym.

Greg har ingen erfarenhet av den riktiga världen, men hans mamma lyckas skicka honom till New York för att slicka smulorna från bordet hos sina rika släktingar. Roy-barnen märker snart att hans naivitet kan utnyttjas för diverse smutsgöra.

Det finns alltid en risk för stereotyper i ett karaktärsgalleri av amoraliska kapitalister. Men skaparen Jesse Armstrong har gett svinen nyanser bortom American Psycho-klichén. Det är inte förvånande då Armstrong var medförfattare till underskattade terroristkomedin Four Lions och skrivit politisk satir i serien Veep och In the Loop.

Succession är ett hantverksmässigt kompetent drama, grundat i verkligheten och som konsumeras i späckade entimmesavsnitt.

Familjens problem är äkta och deras handlingar har konsekvenser för ett allt mer pressat journalistiskt klimat och för allmänheten som matas med desinformation. Samtidigt berättas Succession på ett sätt som visar hur främmande resten av världen är för dem alla. Isolerade i helikoptrar, i baksätet på bilar och på välgörenhetsmiddagar.

Mest frånkopplad, eller mest ärlig i situationen, är den yngste partybrorsan Roman: en liten brunhårig Kung Joffrey som aldrig missar en chans att utnyttja pappas kapital med mesta möjliga empatistördhet.

I ett avsnitt spelar familjen baseball. Roman rekryterar en ung grabb från sidan av planen och lovar honom en check på en miljon dollar om pojken klarar av att göra en homerun. När försöket misslyckas river Roman sönder checken och ger grabben pappershalvorna. Det är en scen som hade kunnat funka för gött grabbflabb i en svart komedi som Eastbound and Down, men som i Succession blir direkt äcklig.

HBO har saknat ett ordentligt prestigedrama länge. Alan Balls Here and now var en sådan satsning men fick ljummen uppmärksamhet av kritiker och publik. Den förnyades aldrig efter sin första säsong. Flaggskepp som Game of Thrones och Westworld levererar visserligen sex och våld i kvalitetsförpackning, men ingen serie har riktigt fyllt tomrummet efter kvalitets-psykodrama som Six Feet Under och Sopranos. Succession kanske kan bli den serien.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer