Att se ”Tár” är utmanande på flera sätt, inte minst genom Cate Blanchetts imponerande tour de force i rollen som mästardirigenten Lydia Tár. Hon är manipulativ och narcissistisk. Den klassiska musikens motsvarighet till en demonregissör – auktoritär, krävande och besatt av sin konstnärliga vision. Men Lydia Tár är också ett musikaliskt geni som drar fram det bästa ur varje musiker. Hon får folk att känna sig speciella. Framför allt unga flickor, ska det visa sig.
När filmen börjar är hon på toppen av sin karriär. En internationell superstjärna som åker privatjet och bär skräddarsytt. Hon ska ge ut en bok och samtidigt dirigera Mahlers femte symfoni med Tysklands mest ansedda symfoniorkester.
Hon är gift med konsertmästaren och tillsammans har de en liten dotter. Men en allvarlig anklagelse läggs fram och allt – precis allt – omkring henne sätts i gungning.
Filmen har upprört och förbryllat sedan den premiärvisades i Venedig i höstas. Vad vill den? Vad ska man tycka om huvudpersonen? Är filmen ett argument för cancelkulturen eller en kritik av densamma?
På kultursidor har man spekulerat i huruvida Lydia Tár faktiskt är en riktig person eller inte (”Hon” har ett eget Twitterkonto och en egen hemsida där man kan köpa hennes självbiografi).
Svaret är att Lydia Tár är både verklig och inte verklig, ett monster och en legend. Man kan beundra henne och förakta henne samtidigt. Filmen är både ett debattinlägg och en konstnärlig produkt. Däri ligger den stora utmaningen.
Under filmens gång strösslas det med smarta ironier och dubbeltydigheter för att förstärka detta. Huvudpersonen använder det hebreiska ordet kavanah för att beskriva sitt ledord när hon skapar. Ordet betyder ”uppriktig känsla” men uttalas också som efternamnet på den sexbrottsanklagade domaren i USA:s högsta domstol, vilket också påpekas.
Filmen är utmanande, som sagt. Men det är också det som gör ”Tár” till ett mästerverk. Lydia Tár är inte en person man tycker om men Cate Blanchett gör henne trollbindande. Man vill tycka om henne. En sann bedrift.