Det värsta med ”The Bar” är att den lovar så mycket. Ett otroligt elegant intro följs av en lika tjusig välkoreograferad scen där vi i en lång och rörlig kameraåkning får möta alla personligheter i ett gathörn i Madrid. Det fortsätter in i den slitna kvarterssyltan där de lika bedagade stammisarna munhuggs med varandra och med barägaren.
När en av gästerna blir brutalt skjuten i huvudet när han lämnar baren, och gatan snabbt töms på folk, samtidigt som en man med ruskig hosta stänger in sig på toaletten, blir stämningen ganska tät. Gästerna på baren hamnar i ett mysko vakuum där de inte vågar gå ut, inga telefoner fungerar, mordet nämns inte med ett ord på tv-nyheterna.
En terrorattack? En sanitär insats sanktionerad av staten för att baren smittats ned av ett dödligt virus genom den hostande mannen? I panik börjar den brokiga samlingen människor slänga fram teorier, den ena galnare än den andra, samtidigt som de vänder sig mot varandra.
En instängd skara människor som pressade av ett yttre hot snart blir farligare mot varandra än den externa faran, går att göra mycket på. I tv-långköraren ”The Walking Dead” hamnar zombiesarna snabbt i periferin efter att de överlevande blir sina egna värsta fiender när väl civilisationens tunna fernissa krackelerat. Filmatiseringen av Stephen Kings ”The Mist” (2007) är också ett rafflande exempel på att det är läskigare att vara instängd med en skräckslagen fanatiker än att slåss mot en jättespindel.
Tyvärr är ”The bar” en buskis-skräckis, med slött manus, hysteriskt skådespeleri och en långt ifrån övertygande konspiration. Det är direkt plågsamt när det instängda gänget allt mer högröstat försöker ta sig ur knipan men självklart bara gör saken värre med idiotiska slutsatser och handlingar. Folk klantar sig och ramlar och bråkar och tappar saker i ett rasande tempo.
Den enda som är en hyfsat intressant typ är den inställsamme bartendern Sátur (Secun de la Rosa), han ges i alla fall en smula botten och komplexitet i en annars otroligt platt och osammanhängande grupp rollfigurer.
Alldeles för länge är jag alert och förväntansfull och tänker att snart kommer nog intressanta grupp-psykologiska processer, ett smart politiskt inlägg eller åtminstone en häpnadsväckande konspiration med spännande vändningar. Icke.
Istället förväntas man sitta på helspänn under en ändlös, vansinnigt trist, högljudd och äcklig jakt i Madrids kloaksystem. Och när den unga snygga Elena tvingas klä av sig och dränks i matolja för att kunna pressa sig igenom en trång golvbrunn, och kameran liksom slickar hennes kropp med rinnande olja, tappar jag slutligen min förlåtande blick på det som till en början verkade både smart och rappt men som urartade till en tråkig, sexistisk tafatt bland bajs och råttor.