Det här är en vattendelare. Den som till äventyrs har svårt för Tilda Swintons genomträngande och ofta svala spel (jo, det finns faktiskt sådana) bör löpa så långt bort från ”The eternal daughter” det bara är möjligt. Vi andra kan njuta i 96 minuter av hennes Bowie-lika (Thin white duke-perioden) uppenbarelse – i dubbel uppsättning.

Här agerar hon nämligen både evig dotter och grånad mamma som åker för att spendera några dagar i moderns familjehem, som nu blivit ett hotell. Den arroganta receptionisten låter dem inte välja önskat rum, trots att hotellet verkar tomt. Fler underligheter staplas på hög medan dotter och moder försöker att nå varandra. Framförallt dottern då, som daltar med sin mor, är neurotiskt självuppoffrande och djupt beroende av mammans uppmuntran.

Brittiska Joanna Hogg är en hyllad auteur i hemlandet, speciellt efter hennes genombrott ”The souvenir”, ett till stor del självbiografiskt drama om en spirande filmmakare (spelad av Honor Swinton Byrne – japp, Tildas dotter) som fastnar i ett destruktivt förhållande – en film som aldrig fick biografpremiär i Sverige (inte uppföljaren heller). ”The eternal daughter” går samma väg, direkt till den digitala strömningshyllan.

Om ”The souvenir” hade Hitchcock-drag närmar sig Hoggs nu snarare det hemsökta huset-tropen, med inslag som ett plötsligt vitt ansikte i fönstret, knakande ljud och dunsar från påstått obebodda rum. De dödas närvaro i ögonvrån.

Dialogen är spröd, fint mejslad och trevar sig fram i många känsliga ögonblick. Kameran målar grå hedar, slitna stenhus och dovt pockande natur.

Men det är det mellanmänskliga som kärvar mest. Det handlar om gamla hemligheter och mental ärrvävnad och mot slutet, ska det visa sig, ett tidsvarpat metadrama som kastar ljus över det mörker vi just bevittnat.

Även detta lär vara en självbiografisk skapelse. Joanna Hogg verkar onekligen haft ett spännande liv, eller så är hon bara ovanligt bra på att animera och bildsätta tillvaron. Och så har hon ju Tilda Swinton.