Jag har aldrig sett en talande buffel med eldsprutande ögon på det här sättet förut. Eller jag har aldrig sett en talande buffel överhuvudtaget, ärligt talat. Jag har heller inte sett en utdragen sexscen där kvinnan sväljer mannen mellan sina ben. Eller ett barslagsmål mellan en pyssling och en bankrånare.
30 minuter in i första avsnittet av American Gods har jag sett alla tre, och jag ångrar att jag slösade bort ordet ”bananas” när jag skrev om tv-serien The Leftovers häromveckan.
Småfifflaren Shadow släpps ur fängelset några dagar tidigt, eftersom hans fru omkommit i en bilolycka hemma i Eagle Point. På väg hem möter han den excentriske Wednesday som erbjuder honom ett jobb som chaufför och springpojke. Tillsammans ger de sig ut på en svindlande bilresa genom USA, och Shadow inser att han hamnat mitt i ett krig mellan gamla och nya gudar.
American Gods bygger på Neil Gaimans roman från 2001. Hos Gaiman har gudarna strukit omkring på jorden ända sen hans debut med serieromansviten The Sandman i slutet av 80-talet. Gaimans gudar är skrämmande mänskliga – de är snarstuckna, jobbiga och fyllda av brister.
Från början var det tänkt att HBO skulle producera American Gods, men efter misslyckade försök med olika manusförfattare släppte man projektet, som istället plockades upp av bolaget Starz. De har satsat på ett fyrverkeri av imponerande cgi-effekter (seriens skapare Bryan Fuller har intygat att varenda en av de orimligt många kukar som syns i bild är animerade), men det hade ändå varit kul att se vad ett större bolag kunde ha gjort av materialet.
Fler än tusen skådespelare provläste för rollen som Shadow, och Gaiman var själv med och valde den tidigare modellen och atleten Ricky Whittle. Vilket är konstigt. Shadow var svår att få grepp om redan i romanen, men i serien är han ännu blekare.
Whittle har en uppenbarelse som hade passat i en Fast and Furious-film, vilket gör honom rätt malplacerad i den här världen av slitna gudar och skimrande mysterier.
Den enigmatiske Wednesday däremot är fantastiskt spelad av Ian McShane, som har fått gå loss på alla cylindrar (tänk Al Pacino i En kvinnas doft).
Gaimans roman är en slags melankolisk blues över en avförtrollad värld, där de gamla gudarna som kommit till USA inte längre känner sig väsentliga. Idag har människornas uppmärksamhet riktats mot nya gudar, som media, teknologi och motorvägar.
Jag har sett de första fyra av åtta avsnitt och är fortfarande osäker på om serien har något den vill berätta. Det muttras några kvasimetafysiska repliker, men inte mycket pekar på att serien vill utforska eller omtolka källmaterialet, utöver kitschen i slowmotionvåld, konstigt sex och duschar av blod som flyger genom natten.
Tur att kitsch kan vara himla underhållande.
American Gods visas i Sverige av Amazon Prime Video.