Nu är det visserligen några decennier sedan jag senast såg Chevy Chase och Dan Aykroyd-komedin ”Spioner är vi allihopa”, och det är inte mycket som talar för att den håller än (humor och tajming åldras snabbt) men det är i alla fall en favorit i den nu ålderstigna subgenren Klantig agent fixar biffen.
Precis som där, är det här en historia om en CIA-anställd sekreterartyp som ger sig ut i fält och mot alla odds lyckas rädda världen. Eller nåja, USA i alla fall.
Man tvingas så klart svälja en hel del dumheter, som att denna omnipotenta säkerhetstjänst, som med en några minuters framförhållning kan släcka ner hela Paris elnät, ändå anser sig vara i behov av en fumlig spanare på fältet som bara ska ”observera och porträttera”.
Det här är en roll som för 20 år sedan hade gått till Eddie Murphy i fatsuit. En svart snubbelpelle som försöker vara agent ansågs då vara en galen nog premiss för att bära en hel film, idag har man bytt ut afroamerikanen mot en mini-minoritet i hjältegebitet: den tjocka kvinnan.
Det är alltså i första hand övervikten (och några estetiskt provocerande peruker) som är humorns själva grundbult, vilket ju inte känns helt fräscht, men Melissa McCarthy har sån pondus på duken att det är svårt att se henne som ett offer för spekulation.
Tvärtom har mannen bakom skönt smaklösa ”Bridesmaid”, Paul Feig, skrivit in en hel del stolliga stunts och vassa vitsigheter, som är som skräddarsydda för McCarthys goda känsla för tajming. Precis som Eddie Murphy hade, har hon en enastående förmåga att i hög fart leverera en svärm uppfinningsrika svordomar på temat kön och… ja… kön.
I sammanhanget kan nämnas att alltid underhållande Björn Gustavsson gör ett kort inhopp som skurkens svenske livvakt. Han får några repliker med Melissa McCarthy, blir bland annat kallad ”kuksäck” och hinner köra sin ”Nähä, jag gråter inte alls”-rutin, innan han får en kula i huvudet.
Mest av allt driver Paul Feig med manlig självgodhet och machoism. Actionskådisen Jason Statham har många usla testosteronfilmer på sitt samvete, och är ju därför extra välcastad som skrävlande kollega, som drar den ena rövarhistorien efter den andre för en alltmer skeptisk Cooper.
Men precis som de flesta andra flabbkomedier tar ”Spy” i lite för mycket, vevar liknande skämt några gånger för mycket för att jag ska lämna biografen med mersmak i kroppen (biljakter blir heller inte roligare för att det sitter en kvinna bakom ratten).
Komedi gör sig bäst i det korta formatet. Få filmer har motbevisat den teorin.
Men okej, på plats i salongen har man ändå rätt kul, på ett lågpannat vis. Mer än så är väl fruktlöst att be om.
Bonusspår: Agenterna hamnar på klubb och plötsligt dyker rapparen 50 Cent upp som en bling-bling-gubbe ur lådan. Blir först nedbrottad på scenen av Cooper, och sitter senare och fånar sig i en helikopter. Det är inte bara en pinsam sell-out, det är också en av de fulare produktplaceringarna i modern tid, vilket verkligen inte säger lite.