Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Will, Mike, Dustin och Lucas är tillbaka och förbereder sig på spökjakt. Foto: Netflix

Stranger Things 2 blundar inte för traumat

Idag har säsong två av den populära science fiction-serien Stranger Things premiär på Netflix. Den här gången tvingas kompisgänget hantera traumat efter den förra monsterattacken.

Stranger Things blev förra sommarens oväntade fikarumsprat. Premiären kom mitt i lågsäsongen i juli, men blev ändå en omedelbar succé för Netflix. Tittarsiffrorna slog flera av företagets mest populära originalserier, som Narcos och House of Cards.

80-talsnostalgi

Hemligheten stavades 80-tal. Varenda bildruta, varenda ljud, dröp av snabba kalorier för den nostalgihungriga och strösslades med kärleksfulla referenser till filmer som E.T., Alien och Stand by me.

I den första säsongen drabbades den lilla staden Hawkins, Indiana, av ett kladdigt monster som kallades Demogorgon. Monstret höll till i den deppiga parallelldimensionen The Upside Down, dit den förde den 12-årige Will Byers. Men pojken räddades i sista stund av sin mamma Joyce (Winona Ryder) och sina bästa vänner.

Vad hände med Eleven?

Om första säsongen handlade om chocken när en övermänsklig ondska sliter ett kompisgäng ur barndomens trygghet, handlar säsong två om att leva med traumat efteråt.

Det har blivit 1984. Den ångestfyllda Will får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, eftersom han drabbas av flashbacks från den mörka världen. Polischef Jim Hopper jobbar hårt med att komma över sorgen efter att ha förlorat sin dotter till cancern.

Tonåriga Nancy Wheeler hemsöks av skuldkänslor efter bästisen Barbaras död medan hennes lillebror Mike sitter hopsjunken i källaren och förgäves ropar i walkietalkien efter sin konstiga flickvän/kompis Eleven, flickan med telekinetiska krafter och näsblod som i säsongsfinalen upplöstes i ett moln av svart rök.

Ondskan återvänder

Samtidigt händer märkliga saker. En oförklarlig sjukdom drabbar det lilla samhällets pumpaodlingar en dag före Halloween, och en ny flicka flyttar in i staden.

Stranger Things är förälskad i sin egna perfekta yta och sina nästan löjligt många populärkulturella referenser. Den här gången åkallas Ghostbusters, Michael Jacksons Thriller och uppföljaren Aliens (man har dessutom valt att kalla den andra säsongen för Stranger Things 2 – en blinkning till 80-talets uppföljarglädje på filmduken.)

Men det finns botten också.

– Maybe things can’t go back to the way they were, suckar Wills storebror Jonathan, i en dialog som i grunden handlar om den smärta det innebär att veta att man har förändrats, och inte nödvändigtvis till det bättre.

Det kan ses som en kommentar till serien själv. Stranger Things utspelar sig ju inte under det verkliga 80-talet, utan i 80-talet som det såg ut i Hollywoodfilm, en plats som aldrig funnits men som många ändå vill tillbaka till.

Temat – att komma ut på andra sidan av ett trauma och vara en annan – löper igenom hela säsongen och upptar egentligen mer tid än själva monsterjakten (som väl i sig kan läsas som en metafor för att konfrontera trauma/rädsla/ångest).

Utmärkt skådespeleri

Barnskådespelarna är lika imponerande som förra gången. Särskilt Noah Schnapp som spelar Will. Han tillbringade större delen av förra säsongen livlös i The Upside Down men får nu möjlighet att deppa, skrika och skaka utan tyglar. Några logiska luckor och en serietidningsartad utflykt till Illinois stör litegrann, men påverkar egentligen inte helhetsintrycket.

Netflix väljer att släppa andra säsongen lagom till Halloween. Det passar bra nu när vi minns våra döda och har att hantera våra egna sorger och dagar som gått.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet