I ett tidigt skede i filmen ser vi hur Roald Amundsen som barn bevittnar hur hela Kristianias (Oslo) hamn är smockfull med norrmän som hyllar nationalikonen Fridtjof Nansen för att han varit den första som korsat Grönland på skidor.
Det är ett avgörande ögonblick för unge Amundsen, han bestämmer sig för att även han en dag ska bli hyllad på likartat sätt.
Det är ett avgörande ögonblick även framför duken. Om man likt undertecknad har svårt att förstå att tusentals människor anser det värt att släpa sig ner till hamnen för att hurra för en dylik skidtur (om än lång), tvingas man från och med den scenen kämpa i rejäl, mental motvind.
Mycket i Amundsens liv, och i den här filmen, handlar nämligen om att komma just först. Förebilden Nansen försöker få sin yngre kollega att intressera sig för forskningen som kommer i samband med resorna men för Amundsen är det viktigast att vara etta på bollen. Var som helst, verkar det som. Bara ingen har varit där förut. För Amundsen var en vit fläck på kartan ett rött skynke.
Filmmakaren Espen Sandberg tar sitt jobb som hovmålare på fullaste allvar, ser till att på löpande band fläska upp porträtt av rikets Män på duken: motståndsmannen Max Manus i filmen med samma namn, Thor Heyerdal i Kon-tiki och nu då den ärade polarfararen. Alla tre filmer självklara publikdragare bara i sin egenskap av nationalromantisk historieskrivning, men till skillnad från de två förstnämnda är denna rätt… trist.
Max Manus hade sin givna dynamik i den klassiska konflikten mellan good guys och nazister, Kon-tiki var ett världsomseglaräventyr med omtalad haj och slående foto medan Amundsen är påfallande fyrkantigt berättad. Den lilla undertext som finns talas ut i väl artikulerade meningar och konflikterna är subtila som isberg.
Norska flaggor finns det gott om också. På stänger, master, bonader, kavajslag – ja, även på ett italienskt(!) luftskepp. Och så klart den där flaggan som Amundsen och gänget smackar ner i isen på Sydpolen medan de vrålar högt i triumf så att packisen vibrerar.
Men det ska i rättvisans namn sägas att Sandberg och manusförfattande Ravn Lanesskog ändå vågar sig på en nyansering av hjältemyten. Amundsen framstår som en rätt hänsynslös och framförallt egenkär människa, inte minst i relationen till den lite äldre brodern som tvingas leva i lillebrors stora skugga. Men ändå, mot slutet är gamla oförrätter glömda, och visst står folket där i hamnen igen, för att hylla ännu en man som kommit först.