I sin fulla längd heter den litterära förlagan ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp”. Man får anta att möbeljätten gnuggade händerna när romanen blev en kioskvältare, och även om filmadaptionen har bantat ner titeln är det i nämnda Kamprad-koloss i Paris som huvudpersonen hittar kärleken och sedan får skjuts ut i världen. Så stor exponering har företaget inte fått sedan avslöjandet av grundarens påstådda nazistiska sympatier. Men den här gången alltså uppmärksamhet av en mer positiv art, som jag förutsätter att man har betalat multum för.

Är man som undertecknad allergisk mot övertydliga produktplaceringar tar det ett tag innan effekterna av reklamsmockan har klingat av och denna hejdlösa skröna kan tona fram. Även om romanen är fransk, är berättaren en ung indisk man kallad Aja, som beger sig från Indien till Paris för att leta upp sin far, vilket fungerar som språngbräda för en högtflygande fantasi om hur lite vardaglig magi kan göra livet lättare för… eller nja, det är osäkert vad själva syftet är, det finns nog inget, förutom att underhålla så smått, då.

Vilket man i och för sig bitvis lyckas med. Scenen där Aja hamnar i de engelska immigrationspolisernas händer, där de senare brister ut i sång och dans, är en underhållande kalasstund som påminner om att huvudrollsinnehavaren Dhanush är stjärna i Bollywood. Han är väl i princip okänd här hemma, men har en skön karisma som förklarar hans storhet i hemlandet.

Förlagans författare, Romain Púertolas har dock sagt sig ha ett ärende, han ville med boken ge ett ansikte åt alla de flyktingar som drar omkring i Europa. Och visst stöter Aja även i filmen på ett gäng flyktingar som skissar sina traumatiska historier för honom (och oss), men de fungerar i ärlighetens namn mer som fordon för Ajas framfart än riktiga individer.

Det är naturligtvis småkorkat att kräva bara lite djup i en naiv knaskomedi men ändå... har man tagit flyktingen i båten får man ro hen i land.

Den svenska titeln ska nog få oss att tänka på andra alster i de senare årens trend med knasiga titlar som är så långa att man inte orkar skriva ut dem i sin helhet, ni vet som 100-åringen… och de andra putslustigheterna.

Det är i och för sig en helt rimlig association. Skriver man under på att världen är ”lite tokig” och glaset alltid är halvfullt, även om mörkret sänker sig, så har man hamnat helt rätt i den här klämkäcka rövarhistorien av carpe diem-karaktär.