Det låter tungt, men det här är en film som mitt i eländets svärta flyger lätt och fritt med humor, försoning och med roadmoviens absurda inslag men raka dramaturgi. Det faller sig nämligen så att far och dotter (eller son, om pappa får bestämma) beger sig till havet för att olagligen sprida mammans aska för vinden i hennes barndomsby. På vägen möter de sura apotekare, trångsynta snutar och en vis bordellmamma. 

Lola spelas av nykomlingen Mya Bollaers, (också hon transkvinna, i sig en representationsseger för transpersoner) och hon är fullkomligt övertygande som den känsliga men tjuriga 18-åringen vars problem inte utgörs av nån könsidentitet utan enbart av omvärldens reaktioner. Själv vet hon precis vem hon är: Hon är Lola och hon gillar rymden, killar och skateboard. 

Hennes pappa däremot, har något sämre självkännedom. Under bilturens ofta kärva stämningar, lär han motvilligt känna sitt barn på nytt, men framförallt börjar han få syn på sig själv. Båda två får omvärdera minnen och erkänna att en familjs historia kommer i lika många upplagor som det finns familjemedlemmar. Det unika med den här filmen är att den inte alls handlar om ”transproblematik” utan om ”föräldraskapsproblematik”. Det är den medelålders pappan, utmärkt och liksom bekymrat spelad av Benoît Magimel, som är föremål för utveckling. 

Regissör Laurent Micheli har skapat en stor pärla i det lilla formatet. Lagom lång, väl avgränsad och ytterst konkret, ändå känslig och drömsk. Såväl kameraarbete som musikval och personteckningar är gränsöverskridande, ja nästan flytande. Till och med tiden och döden rör sig fritt och sväller: Lola möter sig själv som den mobbade pojken hon en gång var och den döda mamman spelar en aktiv roll även om hon bara är aska i en urna. 

Bara en självsäker och trygg regissör kan med en enkel roadmovie förmedla att saker och ting kan vara större än vad ytan kanske först skvallrar om. Vare sig det är stjärnhimlen, en gubbstrutt till pappa, en sunkig bordell eller en artonåring med rosa hår.