Maya (Zhala) är den struliga syrran medan Nilo (Bahar Pars) är den uppstyrda. Den ena systern har knähöga lackstövlar och utsmetat smink, den andra vit skjorta och trenchcoat. Man förstår syskonrollerna.

Lovisa Siréns roadmovie är typisk på många sätt, man kan bocka av många kriterier och genrespecifika klyschor. Då menar jag inte bara filmformen där den yttre resan speglar den inre, att de till synes omaka resenärerna öppnar upp och möts på ett nytt sätt – utan också numera bekanta inslag som att sjunga karaoke på vägkrog, få ihop det med en snygg utlänning och vråla över havet från en bergstopp.

Det enda som fattas är en scen där man hittar en banal nostalgilåt på bilradion, höjer volymen och alla sjunger med.

Just denna resa går till Portugal, för där finns en mamma som har cancer (eller kanske inte). Hos mamman finns också Mayas son Sami som Maya plötsligt känner ansvar för eftersom pojkens pappa begärt vårdnaden. Därför snor Maya systerns Volvo och beger sig söderut. Med på resan smiter Nilos truliga tonårsdotter Laura (Nadja Rosengren) av ingen anledning alls förutom möjligtvis att hon chattat med en kille i Tyskland, vilket gör att även hennes mamma Nilo måste följa med. Någon annan funktion fyller inte Laura, hon sitter mest tyst i baksätet.

Detta är en kvinnornas film, tre generationer med komplicerade relationer till varandra. I alla fall tycks tanken vara den, att undersöka kvinnorollen som sådan och i relation till andra kvinnor.

Föga förvånande är genusfrågor och könsroller återkommande teman hos Lovisa Sirén som tidigare utmärkt sig med kortfilmer som ”Pussy have the Power”, ”Audition” och ”Baby”.

Givetvis spricker Nilos perfekta och kontrollerade fasad under vägen. Men det är en sak att minska kraven på sig själv och sin omgivning, en annan att till exempel stjäla en bil från någon oförarglig snubbe som bara är hjälpsam. Detta medan musiken når ett crescendo, Maya imponeras och det är uppenbart att publiken förväntas tycka att det är girlpower eller ett härligt bevis på att Nilo nu är fri från tjurighet och kontrollbehov.

Huvudkaraktärer måste inte vara sympatiska, det finns inget krav på att man måste gilla dem. Men man måste förstå dem, engageras i dem på något sätt genom att de känns levande och begripliga. Vilket är svårt när de är så här ihåliga. 

Maya, till exempel, förblir den oansvariga och impulsiva. Hon förändras inte alls, förutom att hennes modersinstinkt verkar kicka in när en fransyska, helt osannolikt, ber henne hålla sin nyfödda en stund medan hon går på toa. Faktum är att Maya tycks mer omogen ju längre resan går, hon super, röker cigg och hamnar i trubbel med rättvisan. Vilket får undertecknad att undra om det verkligen en bra idé att hon tar hand om sonen? Det är nog inte tänkt att det är där tankarna ska landa.

Heller inte i ”Är de inte framme snart?”, som jag tänker längs större delen av filmens andra hälft.