Förväntansdokument, trivselkontrakt och trygghetsteam. Vid skolstart haglar uppmaningarna som med orwellskt ordvrängeri försöker säga samma sak: mobbas inte! Barns grymhet är så obegriplig för oss, trots att de allra flesta någon gång i livet varit inblandade i mobbning själva. Som offer, förövare eller bara skrämd medlöpare. Vetskapen om hur jävligt det kan vara, och hur mörkret lurar inom oss alla, gör oss panikslagna eller spelat chockade. 

Belgiska filmaren Laura Wandel vet hur skräcken att bli utanför kan hoppa som en mörk ande mellan individer. I hennes långfilmsdebut Playground följer vi Nora som börjar ettan. Kameran ligger solidariskt i höjd med barnens blick och utsikt: vi ser hennes pappas mage, en frökens rumpa när Nora med blanka ögon motvilligt kliver ut på skolgården. Till en början hänger hon i hasorna på sin storebror Abel, vilket blir ett problem för honom som kämpar som ett djur för att inte hamna nederst i hackordningen. 

Visst handlar det om fruktansvärd och våldsam mobbning, men också om hela skalan av utsatthet och överlevnadsinstinkten att få tillhöra. Genom att ta rygg på Nora får vi återuppleva allt, stort som smått. Paniken i att gå på en hög bom på idrotten, insikten att alla andra tydligen kan knyta skorna, skräcken inför att behöva läsa högt i klassrummet och förtjusningen i att hoppa över ett inbillat lavafält på skolgården. 

Laura Wandel målar på intet vis upp en skräckskola eller vältrar sig i social misär. Det är en skola med många bra lärare och kompisar som oftast är snälla, men ibland inte. En pappa som är superengagerad i sina barn, men ändå gör fel. Barn som uppfostrats att vara snälla, men som råkar retas av bara farten. Och så Noras livboj: Madame Agnes, ett pedagogiskt och mänskligt geni. När Nora viskar knappt hörbart vad som hänt med hennes bror, så viskar Madame Agnes hon med. Och förklarar ärligt att de vuxna ganska så ofta inte vet hur de ska lösa problem.

Maya Vanderbeque i huvudrollen har fått kritiker att tappa hakan. Hur kan ett så litet barn spela så bra? Och Günter Duret som den sammanbitna parian Abel! Det är snudd på otroligt att få barn att bära en hel film. Att se sur och osäker ut är väl en sak – att uppsluppet skratta med sina kompisar, det är svårare. Laura Wandel har jobbat med specialpedagoger och låtit barnen agera fritt utifrån givna situationer. Resultatet är en fullkomligt ledig naturlighet och en film som trots sitt begränsade format på 70 minuter upplevs som en intensiv evighet.   

Abel vet mycket väl att han gör fel när han ger sig på en yngre pojke, men konstaterar sammanbitet att ”hellre han än jag”.