Det ska erkännas att jag inte pallade se mer än åtta minuter av La La Land, men jag är ändå inte blind för kvalitetsskillnader i musikalgenren. The Greatest Showman har haft samma låtskrivare som ovan nämnda superhit, men är så tondövt regisserad att den balanserar på gränsen till ofrivillig komedi.

The Greatest Showman är verkligen en märklig varelse till film. Baserad på, men inte särskilt intresserad av, den sanna historien om cirkusdirektören P.T. Barnum. Det är ett bombastiskt och visuellt påkostat fyrverkeri som lyckas vara både problematiskt, sötsliskigt och Oscarsdrömmande. Dröm vidare.

Barnum, spelad av Hugh Jackman som borde ha vetat bättre, var fattiglappen som blev rik på att utnyttja samhällets utkastade och ställa ut dem i en cirkus. The Greatest Showman är dock ett historierevisionistiskt hjälteporträtt, och hyllar Barnum som en mångfaldens riddare. Hans stora fiende är en kulturkritiker från en tidning i New York, som anklagar Barnum för att exploatera utsatta människor (men som av oklar anledning går på alla hans föreställningar). Vi som publik blir dock snabbt införstådda med att den här sura gubben förstår Barnums ambitioner lika lite som de rasistiska och funkofobiska demonstranterna som börjar dyka upp utanför hans cirkus.

Filmens anslag visar med mesta möjliga övertydlighet hur fattig Barnum var. Som liten pojke ser vi hur hans skosulor lossnar. Detta precis innan en förmögen patriark smäller till honom i ansiktet och beordrar honom att hålla sig borta från deras rika dotter.

Denna kränkning motiverade tydligen Barnum till att i vuxen ålder starta en cirkus med skäggiga damen, världens fetaste man och en 22-år gammal man i en liten pojkes kropp, utklädd till Napoleon.

Vad det var som gav P.T. Barnum idén till sin cirkus är alltså oklart. Hans fattigdom, och ständiga kamp för att bevisa sig inför sin frus (Michelle Williams) föräldrar anses räcka som förklaring. Eftersom detta är en musikal kan händelseförlopp och karaktärsutveckling snabbspolas förbi där rollpersonerna framför mediokert skriven dialog med sång och dans.

Det finns ett par scener när Barnum vänder sina cirkusvänner ryggen till förmån för den varma borgerlighet som hans pengar gett tillgång till, men det är snedsteg som snabbt blir förlåtna. Vi vet ju alla att han har hjärtat på rätt ställe. Därför får inte hans flirt med den svenska operasångerskan Jenny Lind (Rebecca Ferguson, vars karaktär inte sjunger opera?), några större konsekvenser bortom den överdrivet symboliska balladen om att kärlek är “never enough”.

Jag trodde inte riktigt att jag skulle skriva de här raderna, men filmens minimala behållning är ofta Zac Efron, som gör Barnums partner Philip Carlyle med en trovärdig blandning av opportunism och svärta, när hans överklassidentitet krockar med hans romantiska drömmar.

Ett tips är att se HBO:s övernaturliga och brutala serie Carnivale under jullovet istället. Jag vet att jag behöver göra det, för att tvätta min ögon från det här skräpet.