Foto: Pressbild: José Figueroa/Folk och Kultur

”En klar höger-vänster-polaritet träder nu fram ur utskottsdimman”

Publicerad

ANALYS · Det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur pågår i Eskilstuna för andra året i rad. På plats finns Kulturnyheternas kulturpolitiska kommentator Per Andersson som ser en återpolitisering av den svenska kulturpolitiken – och en tydligare höger-vänster-skala.

Per Andersson

Kritiker

I riksdagens kulturutskott har man alldeles för länge – med en missriktad stolthet dessutom – odlat en Tjuren Ferdinand-identitet som varit skadlig för den kulturpolitiska debatten. I kulturutskottet är vi överens om det mesta, har man svarat journalister som frågat efter politiska skiljelinjer.

Men meningen med olika partier är att de ska ha skilda politiska grundsyner, och söka politiska vägar att nå dit. När det gäller de politiska grundsynerna på kulturområdet har riksdagspartiernas ledande företrädare länge varit urbota dåliga på att formulera vad som skiljer dem åt.

Nu verkar den länge efterlängtade uppryckningen vara på väg.

Tre partier ställer upp med helt nya kulturtalespersoner: moderaterna med Lotta Finstorp, miljöpartiet med Anna Sibinska och socialdemokraterna med Lawen Redar.

Och vänsterpartiets Vasiliki Tsouplaki har bara lite drygt ett år i utskottet, så sammantaget är hälften av det gamla mysgänget utbytt.

När kulturtalespersonerna frågades ut på Folk och Kulturs scen på onsdagen var intrycket att kulturpolitiken på riksdagsnivå – äntligen – är på väg att återpolitiseras.

Vi fick möta åtminstone några politiker som verkar stolta över sina egna idéer och som förmår sätta dem i ett ideologiskt sammanhang.

Både Finstorp (M) och Redar (S) visade sund och frisk aggressivitet när de i sina korta, åttaminuters-utfrågningar hann med att skylla på andra sidan. En upplivad Lodenius (C) klagade retroaktivt på att Alice Bah Kunke inte förankrat sina beslut hos utskottet.

En klar höger-vänster-polaritet träder nu fram ur utskottsdimman.

Enkelt uttryckt står det mellan kultur som frihetsfråga och kultur som rättighetsfråga.

Borgerligheten ser en fara i politisk påverkan och vill därför hålla strikt på kultursamverkansmodellen, gillar inte punktsatsningar utanför ramarna, vill förenkla företagsvillkoren för kulturutövare och betonar att kulturskolan är kommunernas ansvar, inte statens.

Vänstern ser tillgängligheten som ett ännu ouppnått mål, nu som förr är kulturpolitikens mål att låta kulturen nå utanför de invanda grupperna, och man tycker det behövs punktinsatser för att driva på det arbetet – de 100 statliga miljonerna till kommunernas kulturskolor användes just till att nå nya grupper och bostadsområden.

SD:s Angelika Bengtsson har förvisso alltid varit starkt ideologisk, på sverigedemokraters sätt, så långt borta från spelplanen att hon mest verkar ensam när hon går igång. Under sina åtta minuter kallar hon det kulturpolitiska systemet för ”en stor sörja”, två gånger till och med, men ingen bryr sig.

Så ett sista intryck:

På Folk och Kultur förra året, valåret 2018, var SD:s betydelse större. Nu är den mindre igen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.